Det tuffaste och det senaste

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 15.20.36

Jag har köpt en ny mobiltelefon. Enligt mobiloperatören är den top-of-the-line.

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

I’m alive

Hej bloggen!

Jag lever och har väl hälsan, men är framför allt arg. En surpuppa helt enkelt och det bara för att jag är en sådan pensionär att jag inte klarar av när det inte blir som jag har tänkt mig.

RegntungtBörja regna nu för satan!! Jag har i flera dagar gått och längtat efter att få se The Sounds på stadsfesten och så åkte jag hem istället. Åkte hem för att stora barnet hade med sig en kompis in till stan och som hon skulle sova över hos och därför inte alls var sugen på att gå på stadsfest. Åkte hem för att det såg ut att dra upp en rejält regnväder och jag hade inte kläder för sådant väder. Och så åkte jag hem för att jag i ärlighetens namn spillde vitlökssås över hela mig när jag glufsade i mig kycklingrulle som inte ens var mer än god.

Och när jag kom hem hade paviljongtaket gett upp för föttihuttionde gången.

PaviljongtaketJag erkänner mig besegrad. Jag ger också upp. Efter att ha lagat det första, slängt det när det gått sönder igen, köpt ett nytt och sedan lagat det två gånger kastar jag in handduken. Eller åtminstone kastar paviljongtakshelvetet i soporna.

Och så sätter jag mig och surar lite mer.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Funderar på att sluta med löpning

Jag är så trött. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Och däremellan försöker jag klämma in kanske lite för mycket träning. Jag kan ju inte bara sluta på jobbet. Och jag kan inte sluta med hemma. Men jag kan sluta med träning. Funderar på att göra det. Eller åtminstone fundamentalt ändra inställning till det. Jag orkar inte stressa för att hinna träna. Å andra sidan tror jag att träningen kanske får mig att hantera stress bättre. Den får mig i alla fall på mycket bättre humör. När jag väl gör den. Men jag kanske måste göra helom med löpningen. Sluta springa i grupp. Sluta springa med klocka. Sluta försöka klämma in ett förutbestämt antal pass i veckan. Sluta springa en viss sträcka eller ett visst tempo. Jag hatar ju att behöva stressa för att kunna passa en träningstid.

Antingen så dekar jag ned mig helt och slutar springa och så börjar jag från noll om andan skulle falla på. Eller så ändrar jag min attityd och känner mig nöjd för varje liten meter jag har förflyttat mig. Kanske börjar jag med detta redan nu. Ja, nu är det jag som låter bli att byta till träningskläder och istället går ut och drar ogräs ur det som en gång var en grönsaksodling och som sniglarna effektivt har sett till att eliminera tillsammans med svinmålla, vind och annan skit.

Lämna en kommentar

Filed under Trädgården, Träning

Funderar på att skaffa mig en ålderskris

Jag har aldrig nojat över att bli äldre. Jag har alltid välkomnat ett nytt år till livet och nästan lite förväntansfullt och nyfiket sagt hej till det. När jag var yngre var det ju inte så konstigt att man gillade att bli äldre eftersom det kom så många fördelar med det – få skåp i skolans korridor istället för böckerna i bänkar, få köra moppe, gå på 16-årsdisko, rösta, köra bil, gå på krogen och köpa billigt vin i spritbutiken. När jag sedan passerat alla de där gränserna och jag var fri att göra vad jag ville fortsatte jag att gilla att bli äldre. Jag kanske fortfarande tycker att jag peakade när jag var 26 år, men så mycket sämre har det inte blivit sedan dess. Absolut inte. Även om bakfyllorna nu för tiden sitter i minst två dagar och sovstrecken från kudden inte försvinner från ansiktet förrän någon gång efter lunch så tycker jag fortfarande att jag är i en bra ålder.

När jag fyllde 30 förklarade jag min frånvaro av ålderskris med att jag smart nog hade sett till att hänga med folk som var minst ett år äldre än jag. Det gjorde att när jag väl uppgraderades till 3.0 hade alla andra omkring mig redan gjort det minst ett år tidigare.

När jag härom året fyllde 40 år sa min kompis J till mig att det var coolt att bli förti. Att det liksom gav en lite mer pondus. Jag tror att det ligger något i det. En har ändå varit med ett tag. Jobbat lite här och var med lite vad som helst, men ändå jobbat ganska länge på några ställen och har hunnit skaffa sig erfarenhet och kunskap som ger en – just det – pondus. Men det finns en hake. Med åldern och den där pondusen kommer också att man inte tar vilken skit som helst. Orättvisor, elakheter, sexistiska kommentarer och påhopp får inte passera lika lätt som för tjugo eller tjugofem år sedan. Då kunde en ha överseende med det, tänka att den som plattade till en säkert hade rätt i sak och bara hade sovit lite för dåligt för att framföra på det på ett mjukare sätt eller att personen bara försökte vara lite rolig och att det gick kanske lite så där den här gången. Så är det inte längre.

Jag ser fortfarande mig själv som en person som inte backar för att kompromissa mig fram till lösningar så att båda parter blir nöjda – eller lika missnöjda. Jag är inte den som picks a fight. Jag gillar att ha trevligt och anstränger mig för att jag och människorna omkring mig ska ha det, men till en viss gräns. Om jag har försökt och möts av trångsynthet eller har framfört synpunkter och kommit med förbättringsförslag och det möts med ovilja till att ens vilja försöka förstå mig. Eller om jag blir behandlad som den där oerfarna och trumpna tonåringen trots att jag har fyllt mina pondusfyllda förti. Då ger jag upp. Det kan inte vara värt det. Jag vill helt enkelt inte ta någon skit. Och det borde inte den trumpne tonåringen heller göra om en inte förtjänade det.

Det här kan ju ses som något bra. Och i grunden tycker jag ju att det är det, men det är inte lättare. Man mår lite sämre och har lite mer panik och plötsligt är man där och snusar på en livskris. Frågan är ju bara om det är värt att ta klivet över gränsen och krisa till det ordentligt. Säga upp sig, sälja huset, bosätta sig på en båt eller eremitstuga mitt i sjumilaskogen, börja tatuera sig så här i den gyllene medelåldern och skaffa fränare frisyr i fränare färger. För det är väl så man gör när man ålderskrisar – skolar om sig, skiljer sig, går en keramikkurs, öppnar pensionat på Österlen och börjar med Qi gong. Eller så genomför man en svensk klassiker och springer ultralopp. Eller tar motorcykelkörkort, köper en HD, skaffar cowboyboots och odlar skägg.

Eller så traskar man på och odlar sin bitterhet och beställer tid för att klippa topparna och steker blodpudding och sover för lite.

Någonstans kanske det handlar om att ta ansvar, men ingen skit. Kanske kan det vara lite uppfriskande med en kris.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Calles löparlektion vände kanske allt

Igår ägde löparlektionen jag hade vunnit med Högby IF:s Calle Nilsson rum. Och jag hade roligt. Jobbigt var det och det märks att jag har sprungit mycket mindre sista tiden. Flåsigt och eländigt, men ändå kul. Kul att springa med lite nytt folk i omgivningar jag inte brukar springa annars. Inte för att jag pratade med så många och inte för att jag förmodligen kommer att springa där igen inom den närmaste tiden, men ibland kan det räcka med en gång för att det ska bli en kick. Nu känner jag mig sugen på att springa lite längre sammanhängande pass också och inte bara intervaller. Fick frågan när jag kom hem vad jag hade lärt mig. Det mesta kunde jag redan – i teorin – men jag lärde mig att när man lyfter benet och drar upp knäet ska man samtidigt lyfta tårna för att få en bättre fotisättning med ett kraftigare frånskjut. Det hade jag ingen aning om innan. Så det försökte jag tänka på när jag sprang igår och lyckades väl med det hela cirka noll gånger under hela passet. Men nu vet jag hur man SKA göra i alla fall. I teorin.

Fick också idag min medalj från Ölands kyrkstafett och tänkte ändå att det vore roligt att samla ihop ett nytt knippe medaljer för det här året. Och så kom jag ikväll att gå in och se på resultatet för laget Superhjältarna från kyrkstafetten. Ett av de absolut roligaste lagen och även ett av de snabbare. En bedrift att springa i superhjältedräkter som täckte ansiktet och dessutom springa så fort. Imponerande!

Superhjältarna

Superhjältarna

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Säsongens gympalåtar

När jag tittar in på min blogg ser jag att det mest aktiva inlägget (nästan jämt) är det som heter Hjälp mig med låtar. Inser att det kanske är fler än jag som har samma problem med att hitta bra låtar att gympa till. Tänker därför att jag ska lägga ut mina låtlistor som hjälp eller inspiration till andra stackars satar som sliter med sina pass. Det är så jobbigt att hitta bra gympalåtar att jag bara orkar göra ett pass om året. Det medför att jag är dödligt less på min gympa när nya kalenderåret kommer. Men jag mäktar inte med att göra två per år helt enkelt. Här är mitt gympapass för 2013/2014:

  1. Jag vet nåt som inte du vet – Linnéa Henriksson (puls)
  2. Love Me Again – John Newman (puls)
  3. Just Give Me A Reason – Pink (smidighet)
  4. King – Petter och Lilla Namo (armstyrka och lite bål)
  5. Soulweeper – Volbeat (mage)
  6. Primadonna – Marina and The Diamonds (puls)
  7. Shake, Shake, Shake – The Sounds (puls)
  8. Hall of Fame – The Script (smidighet)
  9. Remember the Time – Michael Jackson (benstyrka)
  10. Weak – Skunk Anansie (rygg)
  11. Trendy Discotheque – Pay TV (puls)
  12. Applause – Lady Gaga (puls)
  13. Transformer – Miss Li (puls)
  14. Kärleksrevolt – Syster Sol (nedvarvning)
  15. Valborg – Håkan Hellström (stretch)
  16. Huset av glas – Stefan Sundström (stretch)
  17. J’ai demandé à la lune – Indochine (stretch)

Men till nästa säsong ska jag verkligen försöka orka göra två pass.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Lopp och löpning är kanske inget för mig

Eller löpningen kanske kan vara det. Kanske. Men lopp – devettefan. Jag tycker ju att det är så roligt att springa lopp. Folkfesten, nervositeten (som ofta i och för sig tar sig alldeles för stora proportioner), det härliga i att få jogga runt med människor som göra samma sak som jag, känslan över att få gå i mål och få en banan och en medalj. Men stressen den är fan inte rolig. Jag vågar knappt anmäla mig till några lopp längre och allt beror på hälsan. Jag tycker att jag alltid har lite ont i halsen. Antingen så är det verkligen så att halsen är min akilleshäl och att det är där alla geggvirus som barnen drar hem sätter sig där på mig och då vill jag inte springa. Eller så är det psykiskt ont i halsen jag har har titt som tätt och då kan man fråga sig vad det beror på. Kanske är det stress. Jobbstress i kombination med vardagsstress och så lite träningsstress på det. Kanske är det prestationsångest. Och det är ju så töntigt att jag nästan inte vågar skriva om det. Prestationsångest över vaddå? Det är ju inte så att jag någonsin aspirerar på någon form av seger av de lopp jag ställer upp i. Och det spelar ju ingen roll vilken tid eller snittid jag får i loppet. Jag tävlar ju bara mot mig själv. Eller gör jag det.

Vi är några som har börjat att springa intervaller tillsammans en gång i veckan. Jag brukar vara med kanske var tredje gång på grund av ont i halsen. Det går ju mycket bättre att springa intervaller i grupp. Jag ger järnet mer och jag fullföljer samtliga planerade intervaller, men kanske är det så att jag inte kan låta bli att påverkas av snacket från vissa av dem. Jag borde verkligen bara stänga av eller lyssna och bejaka och berömma de som vill berätta om hur många gånger i veckan de tränar. Peppa dem och säga att de är duktiga och att jag är imponerad. Och det kan jag väl göra, men det slutar ju inte där. Sedan går jag här hemma och tänker på att jag borde springa oftare, borde köra mer styrka hemma och så får jag ännu mer ont i halsen. Det är som om den ångest jag tycker att deras träningshets utstrålar smittar av sig på mig. Jag får ångest för att jag inte tränar och tycker mig bara gå här hemma och bli fetare och fetare.

Jag kanske borde börja springa ensam igen och köra hela löpningsgrejen solo. Inga tider att passa. Bara sticka ut när det passar mig. Själv välja vilket pass jag ska köra eller hur långa mina intervaller ska vara. Eller bara lägga ned. Jag kanske mår bäst av att vara lat. Jag har ju ett behov av att bara sitta och glo också. Och för varje timme som jag är ute och tränar känner jag att det är en timme mindre från mina barn och en timme mindre från allt som behöver göras här hemma. Jag kanske ska sluta kvalitetsträna och istället nöja mig med om det bara blir en runda i veckan. Vänta in tiden tills barnen blir äldre och slutar dra hem elakheter från skola och fritids. Samtidigt känns det så tråkigt att sunka ned sig konditionsmässigt när jag en gång lyckades bygga upp mig till att klara att springa en halvmara. Kanske kan jag ändå hänga med på de där intervallerna och sedan köra resten själv. Och bara anmäla mig till lopp i smyg så att ingen vet om det och kan kolla in min sluttid. Kanske kan löpningen då bli bara för mig igen. Kanske försvinner den smittade ångesten. Kanske slutar min hals göra ont.

Uppdatering: Ser på mina gamla blogginlägg om träning att det här är en gammal historia som jag har ältat och ältat. Denna hals. Men också att jag tydligen läst någonstans att det oftast är psykiskt. Kanske bäst att bestämma sig för det då och sluta gnälla.

Lämna en kommentar

Filed under Träning