Köpstopp och klädbytarfail

Det är ju så trendigt med köpstopp. Inget onödigt får köpas och varje inköp ska ifrågasättas innan plånboken öppnas precis som hela konsumtionssamhället och varje konsumtionsbeteende ifrågasätts. I spåren av dessa köpstopp följer mer eller mindre offentliga klädbytardagar. Jag känner personer som har deltagit i dessa i flera år, men det är först sista tiden om de har exploderat. Även i min lilla stad finns de numera. Den första jag hörde talas om handlade om barnkläder och leksaker där alla fick byta med varandra och när bytandet sedan var över öppnades dörrarna och det överblivna såldes på bytesträffen som då transformerades till loppis. Härom helgen var det dessutom två väldigt offentliga klädbyten i centrala stan samma helg. Missförstå mig inte. Jag tycker att det här köpifrågasättandet är superbra. Det håller inte att vi alla fortsätter att okynneshandla kläder och annat utan att först reflektera över om man verkligen behöver den där prylen. Och jag sympatiserar med de här tankarna fullt ut, men det är inte samma sak när köpstoppet inte är frivilligt. Jag är ju varje månad osäker på om jag ska kunna betala alla räkningar och jag blir allt kreativare i min matlagning vad det gäller att laga rätter på den mat jag har hemma utan att handla nytt i onödan. Och tanken med klädbytardagarna är fantastisk och bra, men de är inte för mig. Tyvärr. Jag önskar att jag hade något att bidra med för det är ju det som är tanken med BYTARdagarna. Man måste ha något att byta med. Men eftersom det inte finns något i min sorgliga garderob som inte är slitet, urtvättat, fläckigt eller helt enkelt nött och framför allt är något så när modernt har jag inget att byta in. Det finns inget som någon skulle vilja ha. Inte ens om de fick det gratis. Men de fyller sin funktion – jag går inte naken och de värmer mig – men modern är jag inte. Jag försöker ibland intala mig att jag är så där härligt boho-chic, men det går så där. Kädbytardagar är för människor som har haft ett, enligt dem själva, orimligt stort köpbeteende och som har drabbats av dåligt samvete och nu fortfarande känner behovet av nya kläder, men inte vill betala mer för att de ändå någonstans tycker att det inte är okej att köpa för att man vill mer än behöver.

Jag kanske är lite drastisk här. Självklart finns det fullkomligt köpvanliga människor som kommer till de här klädbytardagarna. Och ärligt talat har jag köpt nya kläder det senaste året. Men inte varje månad. Kanske är jag bara avundsjuk. Nu igen.

Lämna en kommentar

Under Köpstoppet, Vardagsliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s