Tantträngsellopp och intervallpina

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Igen. Jag har väl helt enkelt ingenting att säga. Eller så har jag äntligen övertygat mig själv om att ingen bryr sig om mina stapplande steg mot en halvmara. Men vafan, nu kör vi igen:)

Drottning Margaretaloppet

Drottning Margaretaloppet

Senaste loppet jag sprang var det här den 29 maj. Fem kilometer i en oerhörd trängsel. Hade tänkt att jag kanske skulle avsluta hela loppet med att köra lite intervaller, men när starten gick mindes jag att hela loppet INLEDS med just intervaller. Först rör det sig nästan inte alls och när det börjar bli en chans att springa lite blir det oerhört ryckigt med väldigt varierad hastighet. Dessutom är första kilometern säkert dubbelt så lång och båda dessa fenomenen för att det alltid är tanter som vägrar ställa sig längre bak trots att de redan från början vet att de tänker gå hela loppet i sina jeans och promenadskor. I år lossnade det inte ordentligt förrän vid tre kilometer. Vetitusan om jag tänker springa det nästa gång på grund av trängseln. Och jag som ändå försöker ställa mig långt fram för att komma iväg i bra fart. Men tydligen inte tillräckligt långt fram.

När det kommer till mitt träningsprogram inför Stockholm Halvmarathon går det väl lite si och så. Gympa, jobb och husrenovering har kommit i vägen för att följa programmet fullt ut. Jag har ökat distansen en gång. Skulle springa 7,5 kilometer. Blev åtta eftersom jag missbedömde lite när jag skulle vända. Gör inget så länge det är åt det hållet. Det är det enda längre pass jag har sprungit. I helgen som gick blev det inga åtta kilometer. I torsdags däremot körde jag det första fartlekpasset, men att kalla det för lek är lika rättvisande som att säga att födslovärkar inte är värkar utan sammandragningar eller att frukt också är godis. Kalla det för dess rätta namn. Fartpina eller så. Så jobbigt. Var till och med tvungen att gå korta perioder för att jag var så trött.

Idag körde jag ett intervallpass och jag måste erkänna det igen – intervaller är inte min grej. Idag var det uppvärmningsjoggning i 2,5 kilometer och sedan 10×150 meter med 30 sekunders ståvila mellan varje intervall. Jag kan verkligen inte springa fort och förmodligen är det ingen mer än jag själv som ser att jag springer fortare i intervallerna än när jag joggar. Dessutom blir det ett jädrans flåsande och den här årstiden innebär det att ett och annat flygfä slinker ned i strupen. Ja, ja, jag får väl vara nöjd så länge det inte har fjädrar. Skulle kännas svårt att hålla farten uppe med en vipa eller ladusvala i halsen. Passet avslutades med två kilometers nedjoggning. Det gick verkligen inte fort och benen kändes som trästockar, men efter kanske 1,7 kilometer kände jag ändå att jag började få lite mer rörelse i benen igen. Skönt. Ska försöka minnas den känslan.

På onsdag är tanken att jag ska köra det första långintervallpasset, det vill säga uppvärmningsjogg, 6×500 meter intervaller och nedjoggning. Det ser jag verkligen inte fram emot. Orkade ju knappt springa 150 meter med fart idag. Hur i hela friden ska jag orka 500 meter. Sex gånger. Är rent av livrädd, men det är bara att bita ihop. Det slutar ju att göra ont när jag har sprungit färdigt och efter en intervall kommer jag ju ändå ned i andning efter kanske mindre än en minut. Ser mer ifram emot ”långpasset” på åtta kilometer på fredag.

Lämna en kommentar

Under DN Stockholm halvmarathon, Träning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s