Kategoriarkiv: Blogglistan

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det här var för bara någon dag sedan på morgonen och vi var redo för att åka till jobb, skola och dagis. Ute var det ungefär minus fyra grader, snöfall och en hård nordlig vind. Jag gick ut och skottade undan snön som drivit upp utanför garageporten medan barnen klädde på sig. Grannen bonden med son skottade och körde undan snö med traktorerna. Plötsligt hör jag hur han ropar till sin son som står i busskuren och väntar på skolbussen: ”Jörgen ringde. Han har kört fast med skolbussen, men nu är han vid affären så han blir lite sen.” Jag skottade färdigt och gick in och hämtade barnen. Det blåste så hårt att det var svårt att avgöra om det verkligen snöade eller om det var den öländska fåken som rev upp och virvlade runt snön. Sikten var begränsad och i vintergryningen var det nästan omöjligt att se några konturer eller avgöra om vägen var skottad eller täckt medd uppdrivna vallar. Hur som helst var den smal. Jag tänkte att går det så går det. Jag såg inga billyktor längre fram framför bilen så jag tog sats för att kunna forcera eventuella snövallar. De var några stycken, men inte större än att bilen tog sig igenom dem.

Sedan gick det bra ända tills jag kom till Högsrum. Mellan kyrkan och gamla prästgården yr vägen alltid igen. Men jag hade turen att hamna bakom snöplogen. Oturligt nog fick plogen möte med en annan plog. Eftersom det var så smalt fick jag och plogen backa ett par hundra meter. Min bakruta var helt igensnöad och torkarbladet funkade inget vidare så jag fick förlita mig på sidobackspeglarna. Som tur var kom det ingen bil bakifrån förrän jag nästan var framme vid bredare väg. När den mötande plogen blivit förbisläppt körde ”min” plog och jag körde efter. Men då rev plogen upp så mycket snö att jag ibland körde in i som en vit vägg och jag såg inte ens en decimeter framför rutan utan fick stanna, låta vindrutetorkarna gå och snön att lägga sig något innan jag kunde köra vidare. Det upprepade sig ett par gånger under kilometer som det var kvar till skolan/förskolan. När vi till slut kom fram till skolan fick vi trixa oss förbi en lastbil som stod och väntade på att en annan lastbil skulle kunna ta sig loss efter att ha råkat backa upp i den lilla rondellen på skolans parkering. Dramatik på hög nivå och kanske inte den säkraste färden till skolan/dagis som mina barn har varit med om.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 29 – Vad jag strävar efter

Ååååh vad det går trögt nu på slutet. Igår hann jag inte heller blogga så här kommer det 29:e inlägget om vad jag strävar efter eller kanske mer mina mål.

Min strävan är samma som nästan alla människors skulle jag säga. Vad är det ultimata målet? Lycka så klart. Hur man sedan når den, hur den ser ut och vägen dit skiftar sedan för alla människor. Och för att gå ännu djupare – vad är lycka?

För mig tror jag att det handlar om att hitta en balans i livet. Balans mellan arbete och fritid. Balans mellan umgänge och egentid. Balans mellan måsten och saker för lustens skull. Målet är att få så pass mycket balans att stressknuten i magen inte är normaltillståndet, att jag får så mycket egen tid att jag kan vara fullt närvarande i umgänget, att måstena inte kväver lustens aktiviteter. Mitt första steg mot balansmålet börjar efter nyår när jag börjar jobba kortare dagar. Förhoppningsvis gör inte det att min vardagsstress flyttas över och blir en arbetstress. Och med kortare dagar kan även egen tid schemaläggas och bli av. Och med mer fritid kan förhoppningsvis det lustfyllda få plats när måstena är avklarade.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 28 – Något jag saknar

När jag var yngre kunde jag ha hela filmhelger och då var det videofilmer det handlade om. Inte bio. Nu är jag glad om jag kan se en hel film utan att bli avbruten eller somna. Inte för att de där helgerna var så frekventa, men när jag verkligen kände för det kunde jag ha en sådan. Om jag visste att jag skulle se flera filmer vid samma tillfälle kunde jag unna mig att se någon som jag inte trodde skulle vara så bra, men ändå ville se och gärna en som jag kanske hade sett en miljon gånger. Och tänker jag lite till är det kanske inte filmhelgerna i sig jag saknar. Om jag fick chansen att ha en sådan idag skulle jag säkert bli för rastlös för att klara av att ligga i soffan en hel helg. Kanske är det mer tystnaden och tid för bara mig själv jag saknar. Kanske hade jag hoppat över filmerna och valt Vinterstudion och skidåkning i SVT istället. Kanske hade jag tagit en långpromenad i skogen, men jag hade tittat mycket på tv och jag hade njutit av att inte behöva prata med någon och istället bara kunna tänka färdigt tankar, fokusera på filmen/skidåkarna. Och så hade jag slarvat med maten. Men för att allt detta skulle kunna bli verklighet krävs en tv-soffa. Och det har vi ingen. Och jag saknar en sådan.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 27 – Min favoritplats

Äh jag erkänner direkt att jag släpar efter med blogglistan. Det gick bara inte att skriva något i helgen. Jag hinner det inte.

Det är svårt att välja favoritplats. Det är så lätt att säga sängen när man är jättetrött, men det tänker jag inte säga. Jag var så övertygad om att jag skulle säga Gudesjö bodar på norra Öland. Helst en sen sommarkväll när solen håller på att gå ned bakom Blå Jungfrun. Dyningar rullar sakta in mot klipphällarna och stentravarna med flisor står som spejande vakter på den nedre kanten. Men så tänkte jag lite till och plötsligt känner jag doften av solvarmt alvar. Berggrunden i dagern och fetknoppen samsas med backtimjan och solvända. Högt upp i luften fladdrar och drillar en lärka.

Eller gårdsplanen på våren när man hör de första tranorna skria och när man böjer nacken bakåt ser man dem segla högt där uppe.

Åh vad jag blir velig, men jag väljer Gudesjö bodar för att jag älskar att se, höra och dofta havet, för fina minnen och för min morfars sjöbod.

1 kommentar

Under Blogglistan

Dag 26 – Mina rädslor

Döden så klart. Jag är rädd för att min familj ska dö ifrån mig. Jag är rädd för vad som ska hända med min familj om jag skulle dö. Och med den rädslan avslöjar jag också uppfattningen av min egen betydelse. Annars är jag inte så rädd för att vara död. Jag tror ju att det är som att vara ofödd.

En annan rädsla är vatten. Jag tillhör dem som inte kan dyka. Jag kan inte doppa huvudet en längre stund utan att hålla för näsan. Jag kan inte ens se vattenkatastroffilmer på tv utan att få vattenpanik och segling i båt med ruff går bara efter en längre stunds mental övertygelse av mig själv att vi varken kommer att kantra, sjunka eller falla över bord. Och jag vet inte var rädslan kommer ifrån. Jag minns att jag, åtminstone en sommar när jag var yngre, inte hade några problem med att simma under vatten. Men det var en sommar. Under de 46 veckorna av året som jag inte badade i havet hann jag glömma bort hur jag gjorde. Jag tillhör dem som gärna badar (om det är varmt), slår kullerbyttor i vattnet, står på händerna, blir ivägkastad av en badkompis, men alltid med ett stadigt tag om näsan. Jag önskar verkligen att jag var ett vattendjur. Sambon är det och äldsta barnet också och de verkar ha så roligt. Och om jag var säker på att jag inte skulle tvångsinhalera så fort huvudet försvann ned under ytan skulle jag kunna lära mig att dyka från trampolinen, livrädda någon i en bassäng eller crawla. Och jag skulle helt avslappnad kunna simma fram till sambon och låta honom krama om och lyfta mig i vattnet utan att hela tiden vara rädd för att få vatten i näsan. Fast med den sista meningen lät det kanske mer som om jag inte litar på att sambon respekterar min vattenrädsla…

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 25 – En första

Det var precis innan jul 1998. Jag gjorde min kortpraktik på Barometern i Kalmar. Det varade i bara två veckor och tanken var att jag första veckan skulle vara reporter och andra veckan redigerare. Hittills hade jag väl mest gjort smågrejer och notiser. Men så kom nyhetschefen och bad mig att åka till natur och teknikdelen av Högskolan i Kalmar. De hade nämligen fått  universitetsstatus. Jag och en fotograf åkte till Teknikum som var ett nybyggt och toppmodernt hus där vattnet skulle ledas ut i dammar på baksidan för att renas biologiskt och sedan tillbaka in i kranarna på toaletten. När vi kom dit var det fullt med folk, champagne och feststämning. Jag gjorde mitt jobb. ”Hur känns det?” ”Vad betyder det här för Högskolan i Kalmar?” och ”Hur kommer det här att märkas i resten av Kalmar och sydostregionen?”. Och så åkte vi tillbaka till redaktionen. När jag satt där och skrev kommer nattchefen ut och frågar hur det känns att få vänsterkrysset i morgondagens tidning. Den känslan av att få se ”sin grej” som topp på ettan och på bästa nyhetsplats i tidningen glömmer man inte.

Nästa dag sa nyhetschefen att han aldrig tvekade på om jag skulle klara av att göra grejen. Och sedan fick jag uppdraget att för Barometerns räkning på uppdrag av en läsare dela ut en julblomma till personalen på ett demensboende. BAM!

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 24 – Något som får mig att gråta

Oj, jag vet inte ens var jag ska börja. De som känner mig vet att jag är en riktig lipsill. Och sedan jag fick barn har tiden innan föräldraskapet fått mig att framstå som ett under av stabilitet jämfört med nu.

Här skulle jag kunna göra det lätt för mig och skriva att när jag ser barn på tv som far illa så gråter jag. Eller när jag läser dödsannonser i tidningen där barn har dött, men sanningen är den att jag gråter nästan oftast när jag blir rörd för att jag är glad eller för att något är fint. Som nyfödda bebisar, när någon jag tycker mycket om berättar att den ska bli förälder, på utvecklingssamtalen i skolan och på dagis när fröknarna berättar om hur härliga och mysiga mina barn är.

Och sedan spelar det ingen roll hur många gånger jag ser Top Gun. Jag gråter varje gång Goose dör.

Och varje gång jag lyssnar på och sjunger med till musikalen Kristina från Dufvemåla rinner tårarna ned för kinderna.

Och jag har aldrig lyckats sjunga hela Fattig bonddräng utan att rösten stockar sig. Oj då, sitter visst här och blir tårögd bara av att skriva om den. Det är en riktig gråtlåt.

2 kommentarer

Under Blogglistan

Dag 23 – Något som får mig att må bättre

Det här var ju en rolig rubrik. Det finns hur mycket som helst som får mig att må bra. Här är några av dessa sakerna.

Solsken på sommaren. Regn på sommaren efter en lång torkperiod. Snö på vintern. Frön som gror i mitt grönsaksland. Barnen när de leker med varandra utan att slåss. Eller när de använder ord och uttryck som de inte riktigt behärskar. Eller när de kryper upp i mitt knä och inte kan få nog med gos. Katterna som kommer och stryker sig mot mina ben och sedan nästan tävlar om vem som kommer upp först i mitt knä. Bra flyt på jobbet. En renovering som faktiskt avslutas. Att baka och knåda en deg. Känslan när jag inser att sodukot kommer att gå ut. Att gräva i trädgården. Se blomsterlökarna jag satte i höstas slå ut i blom. Hitta årets första blåsippor. Höra sambon säga att jag är snygg med den där rösten som betyder att han verkligen menar det trots att jag känner mig trött, värdelös och står där framför honom i mina sunkiga mysbyxor och otvättade hår.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan

Dag 22 – Något som upprör mig

Det finns så mycket som gör mig upprörd, men sedan jag fick barn väger det över mot att allt där barn far illa får mig att gå i taket.

En sådan sak har med genus att göra. Och är kanske ganska så generell. Och rör inte enbart barn när jag tänker efter lite till. Jag blir galen på att män och kvinnor i dagens upplysta Sverige inte har samma möjligheter inom i princip alla områden. Ja, kanske inte alla, men inom många. Jag blir blir tokig över att småflickor får höra av dagisfröknarna att de är fina när de kommer till dagis iklädda klänning/kjol, men aldrig när de har nya byxor på sig fast de kan vara hur fina som helst. På samma sätt får nästan aldrig småpojkar höra att de är fina fast de kanske har favorittröjan på sig. Jag blir så upprörd över att det i barnklädesaffärerna är så uppenbart vilka kläder som är flickkläder och vilka som är pojkkläder. Varför kan inte alla byxor hänga på samma ställe så kan man bara välja ett par byxor som är sköna och snygga utan att behöva bry sig om de tänkta till flickor eller pojkar. Och där är dessutom flickbyxorna inte sällan ganska så oanvändbara. Vilken treårig brutta kan ha ett par tajta jeans om favoritsysselsättningen är att klättra. Det går ju inte att röra sig i dem.

Och sedan fortsätter det. Genom hela livet. Om man skulle ha lyckats få ett jobb vid 25 års ålder och dessutom råka vara sambo vågar man nästan inte byta jobb förrän man har passerat 35 (eller kanske 40 i storstan) av rädsla för att bli misstänkliggjord som en sådan där barnaföderska som sedan stannar hemma i ett par år med sin unge och sedan blir det ju en jädrans massa vabbande det vet man ju. Aldrig att 1) män får den frågan 2) någon ens bryr sig om att luska i hur det är med jämställdheten hemma och fördelandet av föräldraförsäkringen (om man nu är den där luskande sorten).

Åh herregud, nu kom jag in på föräldraförsäkringen som är en sådan där annan sak som jag har så lätt för att gå igång på. jag är så fascistoid i mina åsikter att jag helst undviker att diskutera dem med andra. Jag förstår inte varför den inte är individualiserad och delad rakt av på mitten. Jag förstår inte mammor som inte låter papporna vara hemma lika länge som de själva har varit med barnen och jag förstår inte pappor som inte kräver att få vara hemma lika länge med sina barn som barnens mammor är. Och att familjerna skulle förlora för mycket ekonomiskt köper jag inte heller. Jo, om det skulle innebära att man var tvungen att gå ifrån huset och sälja bilen för att ha råd att köpa mat kanske, men inte annars. Bil, hus, semester, elektronikprylar och nya kök får kosta hur mycket pengar som helst, men BARN får inte kosta pengar. Inte om det kostar mindre inkomst. Och redan där är det ju svårt när kvinnor generellt sett tjänar mindre än män. Och de kommer att fortsätta att göra det eftersom ”kvinnor kan man ju inte lita på. De är ju aldrig på jobbet utan bara föder barn och är hemma och torkar snoriga näsor.” Nä nu blev jag så arg att jag måste sluta skriva genast.

Så här skriver F! i sitt politiska dokument För en feministisk politik:

”För att bryta traditionella könsmönster måste insatser göras där mönstren etableras, nämligen under den allra första tiden som föräldrar. Även om dagens föräldraförsäkring i teorin är individuell och möjlig att dela, ser verkligheten helt annorlunda ut. 83 % av all föräldraledighet tas ut av mammorna. Invanda mönster och förlegade attityder dikterar villkoren och det så kallade fria valet är i själva verket ofta en illusion. Feministiskt initiativ anser därför att en individualiserad föräldraförsäkring måste införas.”

Jag håller med helt och fullt. Läs mer här.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan, Politik

Dag 21 – Ett ögonblick till

De där ögonblicken är svåra. Här kommer ett från alldeles nyss.

Jag sitter framför tv:n. Barnen har äntligen somnat. Jag är enormt trött efter att ha varit uppe för sent kvällen innan. I knät ligger en av katterna och samsas med två garnnystan. Jag stickar ärmarna till tröjan som M ska få. I halsen retar det så där irriterande som det gör när man har en förkylning som ligger och lurar. Plötsligt känner jag hur ett par klor snabbt letar sig igenom tyget på mina kläder. Katten Josefin har upptäckt att den där röda tråden i knäet rör sig allt eftersom jag stickar och känner att hon bara måste få fånga den. Jag lirkar loss den från klorna och får sticka ifred.

Lämna en kommentar

Under Blogglistan