Kategoriarkiv: Politik

Kroppsbehåring och underbar blogg

Mina kanske lite väl släta ben

Mina kanske lite väl släta ben

Jag har funderat en hel del på det här med kvinnors kroppsbehåring och hur skämmig den är i vårt samhälle. Jag, som definierar mig som feminist, är ändå där och skaver med hyveln både lite här och där. Kan erkänna att jag inte är fanatisk och lätt går och gympar med en veckas stubb på benen, men på sommaren är jag inte helt bekväm med att gå i kjol eller shorts och visa upp håriga ben. Men varför är det så här? Varför kan jag inte bara acceptera att det är så här jag ser ut och att det är okej? Jag är så otroligt hårt formad av Barbieidealet. Jag tycker i och för sig att det är helt okej att jag är lite fet och jag väljer ju själv att inte sminka mig varje dag och så vidare, men vid behåringen tar det stopp. Jag försöker mentalt bearbeta mig själv att jag ska våga sluta raka benen och kanske till och med armhålorna på samma sätt som jag förbereder mig mentalt på att själv kunna nacka de där hönsen jag så gärna vill ha. Men jag tror nästan att jag kommer att nacka ungtuppar innan jag sträcker upp näven och visar en orakad armhåla. Jag tar alltså hellre livet av en varelse än visar hur jag ser ut egentligen. Helt sjukt!

Men så ramlade jag över den fantastiska bloggen Love my lurv. Läs, läs, läs! En 40-årig morsa ifrågasatte sitt rakande och tog mod till sig och började låta härligheten växa. Sommaren 2012 skulle bli sommaren då hon lät håret frodas på hela kroppen. Hela bloggen är så fantastiskt skriven och det är inte hela tiden inlägg om hur modig hon är utan även om hur fult hon tycker att hennes hår är och hur hon våndas och nästan vänder halvvägs till jobbet första dagen hon har kjol och orakade ben. Det är en så peppig blogg. Blir sugen på att göra likadant. Jag tror egentligen att det skulle kunna funka ända tills vi kommer till ansiktsbehåringen. Jag är ju där och rycker i ögonbryn, mustasch och skäggstrån. Det är verkligen det jag skulle ha svårast för. Så modig blir jag nog aldrig.

Och så tänkte jag på att det här problemet har ju aldrig män. De kan vara hur håriga som helst och det är bara manligt och fränt. Men så tänkte jag lite till och det stämmer ju inte riktigt. För det ska vara hår, men på rätt ställe. Bröst och ben är okej. Axlar och rygg är inte okej. Och tvärtom är inte heller bra. Hur många män tycker inte att det är jobbigt att tappa håret på huvudet. Känns nästan främst som om amerikanska män i tv-serier tycker att det är jobbig för när jag tänker efter känner jag nästan inga män i Sverige som ser det som ett problem. Eller så gör de det och rakar helt enkelt av alltihop.

Och skäggväxten. Den ska ju vara kraftig och tät för att vara fin. Men hos de män där den mer kommer i spridda skurar, de är där och rakar och rakar för att det inte ska synas hur ”omanliga” de är. Men varför är detta hår en så stor issue? På båda håll.

Och varför har andra så stort problem med att kvinnor slutar att raka sig? Ni minns väl fortfarande nätdrevet mot tjejen i publiken i melodifestivalen vars orakade armhåla gjorde att hon fick ta emot mängder med spott och spe, fick Facebookgrupper mot armhålan och till och med blev en nyhet i kvällstidningarna. Det enda hon hade gjort var att stå för att hon är människa och dessutom visa upp det offentligt. Och då inte ens så tydligt som tjejerna i Hairy pits club.

Jag pratade med en kollega om detta med håret härom dagen och hon hade kommit fram till det att om man som kvinna gjorde avsteg från den kvinnliga normen kände man ofta ändå ett stort behov av att någonstans bekräfta sin kvinnlighet. Hon berättade om en chef på ett hotell som alltid var väldigt strikt klädd i kostym, skjorta knäppt ända upp i halsen, kort bakåtslickat hår, osminkad, men på fötterna alltid skor med stilettklackar som för att bekräfta att hon ändå var kvinna. Jag hade samma tankar när jag klippte av mig mitt långa hår. ”Jo, men det kan bli fint, men då måste jag se till att sminka mig varje dag, ha kjol/klänning oftare och börja ha örhängen varje dag.” Det räckte liksom inte med att bara klippa mig kort. Det är som om man tänker att en hårig armhåla kräver sin glitterklänning.

Jag funderar vidare och fortsätter att jobba med mig själv mentalt och under tiden fortsätter jag att läsa den underbara Love my lurv.

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv

Redovisning skolavslutningen

Eftersom jag nu stimmat upp mig så INFÖR denna skolavslutning kan det vara på sin plats med en redovisning av hur den blev. Inte alls som tidigare år, är svaret. Det var ny präst. Tidigare präst har pratat om Gud med barnen och välsignat hela församlingen innan uttåget. Den nya pratade om tält och kyrkan som byggnad och nämnde varken Gud eller Jesus. Jag måste säga att det var lite märkligt, men samtidigt skönt. Märkligt för att det liksom är prästens huvuduppgift att förkunna Guds ord och så vidare, men skönt att jag slapp missionen. Att man pratar om kyrkan som byggnad har jag absolut ingenting emot. Det är kulturhistoria och en del av den konstvetenskap som jag har läst.

Jag väntar alltså med att skriva och skicka det där brevet om skolavslutningar i kyrkan eftersom jag inte har något emot själva lokalen utan mer vad man fyller talet i den med. Det blev som en skönt antiklimax.

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv

Skolavslutning i den religiösa logikens namn

Östran 14 juni 2012

Östran 14 juni 2012

Nu har jag läst den här insändaren fyra gånger och jag får fortfarande inte ihop det. Med den här logiken borde Bengt mena att om vi nu tillåter att det finns religiösa friskolor så måste vi också tvinga alla barn att gå där. Eller menar han att man borde förbjuda religiösa friskolor?

Hjälp mig!

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv

Låt mig slippa en religiös skolavslutning

Gudomlig glass?

Gudomlig glass?

Vilken uppfriskande diskussion vi hade på lunchen idag. Det började med att några kollegor berättade om hur de såg fram emot barnens skolavslutning i skolan. Jag kunde inte hålla mig och sa att jag verkligen tycker att det är ett problem att mina ungar tvingas till kyrkan för att ha skolavslutning. ”Vad är det som är så farligt med en välsignelse och lite bön?” Men det är inget ”farligt” – så vitt jag vet – men det kryper i mig när det ska välsignas och pratas om Gud med barnen som om det var en och den enda sanningen. Jag förstår inte att det inte ens är en fråga i skolan mina barn går när det tydligt och klart står i skollagen att all utbildning ”ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (Skollagen 1 kap 5§) och att utbildningen ”ska vara icke-konfessionell” (Skollagen 1 kap 6§). Så vitt jag vet är skolavslutningen en del av utbildningen och inte en frivillig aktivitet. Kanske kan man hävda att de barn som inte vill gå i kyrkan, eller barn med föräldrar som inte vill att deras barn ska utsättas för religiös påverkan, kan erbjudas alternativ verksamhet i skolan under motsvarande tid. Ja, försök hitta det barn som vill sitta ensam i eller nästan ensam i skolan medan de flesta kompisarna är på skolavslutning i kyrkan. Jag skulle tro att man hellre mår lite dåligt och är med än vara ufot utanför.

Jag själv har haft mina skolavslutningar i både kyrkan och i gympasalen och båda ställena var fina och det blev bra sommarlov efter båda. Det blev inte mindre sommarlov eller mer regn de somrar som jag hade haft min avslutning i skolans lokaler. Det var lika fint och mysigt där. ”Men hur mysigt är det att vara i en gympahall?” Ja, skolans luciatåg är där varje år och det är jättefint och ingen klagar då. Även gympasalar går att smycka med icke-allergiframkallande blommor och blader och ballonger och vimplar och vad man nu vill ha. Det borde vara självklart att hålla skolavslutningen i skolans lokaler, bygdegården, sporthallen eller vad man nu kan tänka sig för religionsfria lokaler. Det är det enda sättet att på riktigt välkomna alla barn med familjer, släkt och vänner som vill vara med om en fin skolavslutning. Röster har höjts för att man skulle kunna hålla till i kyrkan, men att prästen (om en sådan deltar vilket hen kanske naturligt gör i den lokalen) skulle kapa bort Gudssnacket, bönerna och välsignelsen. Prästerna protesterar. Med all rätt, säger jag. Det är som om prästerna skulle ta sig in i skolan och komma och tala om för rektor eller lärare hur undervisningen ska bedrivas. Orimligt.

Lösningen är så självklar och så enkel. Håll skolavslutningen i skolan (eller annan icke-religiös lokal) och när skolan är avslutad för terminen kan kyrkan helt frivilligt bjuda in till sommargudstjänst eller vad de vill kalla det och så kan de som vill ta sina ungar på en mässa där de hyllar Gud och sommaren hur mycket det vill och så kan jag ta mina ungar och köpa glass och hylla sommaren på det sätt som passar min familj bäst. Alla nöjda och glada. Men nej, för vissa ska PROMT vara i kyrkan på avslutningen. Jag förstår det inte. ”Men det är ju tradition!” Ja, men hur gammal är den traditionen? Kyrkan är ny sett till mänsklighetens historia. Innan kyrkan uppfanns fanns det andra ritualer och ceremonier som kyrkan sedan adopterade och gjorde till sina. Med tanke på hur sekulariserat Sverige är har vi nu världens chans att skapa nya fina och religionsfria ceremonier. Och vad har vårterminens slut med Gud att göra? Egentligen.

Nu är bara frågan om jag ska bli den jobbiga föräldern som ska skriva till rektorn och föreslå detta. I vår lilla skola på landet är jag garanterat en av de få som har den här åsikten. Jag vet att om det skulle röstas om det på skolan skulle mitt alternativ förlora. Kanske hjälper det här inte ens att ha lagen på sin sida. Vill jag utsätta mina barn för att vara den där jobbiga föräldern? Fast det är ju samtidigt för dem jag skulle göra det.

Uppdatering:
Jag vill bara förtydliga att jag  – kanske märkligt nog – inte har några problem med att sjunga Den blomstertid nu kommer på skolavslutningen. Den och vissa andra sommarpsalmer är för mig mer tradition än religion och dessutom är de så få jämfört med hur många andra fina sommarsånger det finns som inte drar in Gud i det hela. Och, ja, jag firar ju jul och påsk, men inte sitter jag och tänker på Jesus då utan för mig handlar de mer om mat, gemenskap och ledighet. Bara så.

7 kommentarer

Under Politik, Vardagsliv

Jag, föräldraförsäkringen och radion

Glad pappa, glatt barn

Glad pappa, glatt barn

Nu är det dags igen. Jag ska snart medverka i SR P4 Kalmar. Den här gången ska jag prata om fördelningen av föräldraledigheten mellan föräldrarna. Det här är ju något av en hjärtefråga för mig och jag erkänner att jag är helt fascistisk i mina åsikter här. Men lite nervös är jag. Många har så starka känslor och åsikter i den här frågan. Så även jag.

Uppdatering: Här kan ni höra min medverkan. Fredag den 20 april efter kl 16.

2 kommentarer

Under Politik, Vardagsliv

Försäkringskassan och utlasningarna

B-OT 6 mars 2012

B-OT 6 mars 2012

Och här har man gått omkring i många år och förklarat för folk utanför mediebranschen vad utlasning är och hur det går till och i vilket system det är satt i i hela branschen och så pågår det alldeles runt knuten. Hos farbror staten. Ingenstans går man säker för cyniska arbetsgivare. Jag börjar tappa hoppet om mänskligheten.

”Vi ska för helvete vara en myndighet som hjälper sjuka människor, men vi kan då fan inte ta hand om våra egna.”, säger en anställd till Barometerns reporter. Ja, vad ska man säga. Man kan inte annat än svära. Fanpissskitröva!

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv

SCUM och renliga män

Itt mäjks jo irresistöbel

Itt mäjks jo irresistöbel

Här hade jag kunna skriva något smart om SCUM – manifestet som Turteatern spelar och som har lett till ett massivt näthat, hot mot skådespelare och löften/hot om demonstrationer utanför teatern av moderata män. Jag hade kunnat skriva om dessa män som känner sig så hotade av den här föreställningen, av själva manifestet i sig och feminismen i synnerhet. Om män som upprörs över att pjäsen erbjuds som skolföreställning. Män som skriver inlägg om att om en liknande pjäs hade satts upp där rollerna var omvända och där kvinnorna i publiken fick sitta på pinnstolar och männen på troner och där det från scenen deklarerades att kvinnorna var roten till allt ont och att världen skulle må bäst av att de utrotades. Män som tar varje ord i manifestet bokstavligt. Män som inte har förstått någonting. Män som kanske inte själva har sett föreställningen. Män som ser sina omedvetna fördelar flyga sin kos om kvinnor helt plötsligt skulle få samma chanser och ta lika mycket plats som männen i samhället.

Men jag skriver ingenting om det. Istället konstaterar jag att förmodligen har AXE anlitat en man till att skriva och för säkerhets skull även lägga till en illustration om sin duschkräms förträfflighet och inverkan på kvinnor. Eller så är det en kvinna som fullkomligt sympatiserar med SCUM:s syn på mannen och hans förmåga på alla plan.

Och nej, jag har själv inte sett föreställningen utan bara läst om den på alla möjliga sidor på nätet. Både sakliga och mindre sakliga inlägg och recensioner. Och om den bara visades på lördagen den helgen jag ska upp till Stockholm på en av mina två teaterhelger om året skulle jag göra vad jag kunde för att få biljetter och se den själv med egna ögon.

1 kommentar

Under Politik, Vardagsliv

S och V mot världen (och Agenda)

Håkan Juholt (S) och Lars Ohly (V) vägrade ställa upp i SVT:s Agendas partiledardebatt med anledning av budgeten på grund av att de ansåg att Agendaredaktionen ville placera partierna i två block i studion. På ena sidan skulle Alliansen stå och på den andra sidan om programledaren Anna Hedenmo skulle det röd-gröna blocket och Sverigedemokraterna stå. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ansåg att det då skulle uppfattas som om Sverigedemokraterna stod på samma politiska sida som de röd-gröna. (S) och (V) ville istället att partiernas placering skulle lottas eller på annat sätt placeras så att det inte såg ut som om det var Alliansen mot resten. Det hela utvecklades till en prestigekamp där det slutade med att ingen gav sig och partiledardebatten i public servicekanalen saknade alltså företrädare för det största oppositionspartiet och Sveriges riksdags socialistiska parti.

Medielogiken säger tydlighet och gärna uppdelat ond och god, svart och vit, allians och opposition, men jag har full förståelse för (S) och (V):s ställningstagande. För de som inte lyssnar så mycket utan mest tittar på bilderna ser det ut som om de röd-gröna står på samma sida som (SD) vilket de också skulle göra rent fysiskt i studion. Men politiskt kan jag förstå att de inte vill kopplas ihop med ett parti som står så långt ideologiskt från dem och som till mer än 90 procent har röstat med alliansen. Tänk så enkelt man hade kunnat lösa det genom att helt enkelt ställa samtliga partier i en ideologisk ordning i en halvcirkel i studion likt inför ett riksdagsval. Och vips hade man haft en fullgod politisk debatt på bästa sändningstid i en av public servicekanalerna.

Men för de som fortfarande vill se en politisk debatt mellan partiledarna kan följa en sådan i riksdagen onsdagen den 12 oktober med start klockan 09.00. Och för den som inte har möjlighet att finnas på plats kan se den live i SVT Forum via webben. Skillnaden där blir, förutom att samtliga partiledare förmodligen kommer att delta, att de på ett annat sätt även får välja debattämne. Slänger dock in en brasklapp för Håkan Juholts deltagande. Det hänger på hur länge han orkar stå emot drevet/fiendeangreppet/medierapporteringen.

Lämna en kommentar

Under Politik

Offerkoftan Birro

image

Ibland blir Marcus Birro bara för rolig. Och utan att han själv förstår det. Det måste vara jobbigt att alltid vara missförstådd och den som det alltid är mest synd om. Hans grinighet och gråta-ut-fasoner får Kikki Danielsson att framstå som ett under av stabilitet. När Birro slutar Twittra för att han tycker att folk är dumma mot honom förbereder Kikki Dee en show som heter Kikki gråter ut. Självdistans är fantastiskt.

För övrigt hoppas jag verkligen att han nu får möjligheten att bli partiledare för Kristdemokraterna. Då kanske äntligen det där kvinnofientliga 1950-talspartiet åker ur riksdagen.

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv

Öppenheten på nätet och rätten att vara anonym

Här hade jag tänkt att skriva ett bra och välformulerat inlägg om debatten som pågår med anledning av händelserna i Oslo och på Utøya och upploppen i London där vissa politiker pläderar för nedsläckta tjänster som Twitter och Facebook och varför inte hela internet. Och så skulle jag länka till flera superbra texter av människor som har skrivit väldigt intelligent om detta, men eftersom jag har tusen andra saker och göra och aldrig hinner skriva det där smarta blogginlägget har debatten nästan hunnit tystna innan jag hann att sätta mig här och ingen bryr sig längre och skulle bara tänka att det var såååå vecka 31 att skriva om det där. Fast kort sagt och utan omsvepningar tycker jag att alla ska ha rätten att vara anonyma på internet och i kommentarsfälten på tidningarnas och övrig medias sidor. Jag vill inte ens att redaktören ska veta att det är jag som har skrivit det.  Inte för att jag inte står för det jag har skrivit och jag tycker att det bästa är om man kan och vågar skriva under med sitt namn, men för att jag vill kunna uttrycka mina åsikter utan att behöva försvara dem i kassakön på Konsum eller på nästa gympapass. Får jag inte vara helt anonym avstår jag hellre och cencurerar mig själv och gör kanske därmed debatten mer ensidig. Särskilt som jag säkert inte är ensam om att avstå.

Men här kommer i alla fall alla bra länkar och en där jag inte helt håller med skribenten:

Mycket bra skrivet av Anders Mildner i Sydsvenskan om reportrarnas ansvar i kommentarsfälten. In med er bara!
Brit Stakston på JMW Kommunikation har också skrivit klokt om yttrandefrihet under hot av nätpaniken.
Och här har Anna Troberg från Piratpartiet skrivit en begåvad debattartikel i Aftonbladet i ämnet.

Och så en av Peter Sigfridsson, webbchef på Barometern, ett företag där man måste anmäla sig för att få kommentera. Jag kommenterar inte. Trollen i kommentarsfälten försvinner inte ändå, men kanske kan det på sikt bli en bättre kultur om de får möte lite vettiga argument eller blir avklädda och avslöjade som de fulingar de är. För vi vet ju hur det är med troll. Släpa ut dem i solskenet och de spricker.

Lämna en kommentar

Under Politik, Vardagsliv