Category Archives: Vardagsliv

I’m alive

Hej bloggen!

Jag lever och har väl hälsan, men är framför allt arg. En surpuppa helt enkelt och det bara för att jag är en sådan pensionär att jag inte klarar av när det inte blir som jag har tänkt mig.

RegntungtBörja regna nu för satan!! Jag har i flera dagar gått och längtat efter att få se The Sounds på stadsfesten och så åkte jag hem istället. Åkte hem för att stora barnet hade med sig en kompis in till stan och som hon skulle sova över hos och därför inte alls var sugen på att gå på stadsfest. Åkte hem för att det såg ut att dra upp en rejält regnväder och jag hade inte kläder för sådant väder. Och så åkte jag hem för att jag i ärlighetens namn spillde vitlökssås över hela mig när jag glufsade i mig kycklingrulle som inte ens var mer än god.

Och när jag kom hem hade paviljongtaket gett upp för föttihuttionde gången.

PaviljongtaketJag erkänner mig besegrad. Jag ger också upp. Efter att ha lagat det första, slängt det när det gått sönder igen, köpt ett nytt och sedan lagat det två gånger kastar jag in handduken. Eller åtminstone kastar paviljongtakshelvetet i soporna.

Och så sätter jag mig och surar lite mer.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Funderar på att skaffa mig en ålderskris

Jag har aldrig nojat över att bli äldre. Jag har alltid välkomnat ett nytt år till livet och nästan lite förväntansfullt och nyfiket sagt hej till det. När jag var yngre var det ju inte så konstigt att man gillade att bli äldre eftersom det kom så många fördelar med det – få skåp i skolans korridor istället för böckerna i bänkar, få köra moppe, gå på 16-årsdisko, rösta, köra bil, gå på krogen och köpa billigt vin i spritbutiken. När jag sedan passerat alla de där gränserna och jag var fri att göra vad jag ville fortsatte jag att gilla att bli äldre. Jag kanske fortfarande tycker att jag peakade när jag var 26 år, men så mycket sämre har det inte blivit sedan dess. Absolut inte. Även om bakfyllorna nu för tiden sitter i minst två dagar och sovstrecken från kudden inte försvinner från ansiktet förrän någon gång efter lunch så tycker jag fortfarande att jag är i en bra ålder.

När jag fyllde 30 förklarade jag min frånvaro av ålderskris med att jag smart nog hade sett till att hänga med folk som var minst ett år äldre än jag. Det gjorde att när jag väl uppgraderades till 3.0 hade alla andra omkring mig redan gjort det minst ett år tidigare.

När jag härom året fyllde 40 år sa min kompis J till mig att det var coolt att bli förti. Att det liksom gav en lite mer pondus. Jag tror att det ligger något i det. En har ändå varit med ett tag. Jobbat lite här och var med lite vad som helst, men ändå jobbat ganska länge på några ställen och har hunnit skaffa sig erfarenhet och kunskap som ger en – just det – pondus. Men det finns en hake. Med åldern och den där pondusen kommer också att man inte tar vilken skit som helst. Orättvisor, elakheter, sexistiska kommentarer och påhopp får inte passera lika lätt som för tjugo eller tjugofem år sedan. Då kunde en ha överseende med det, tänka att den som plattade till en säkert hade rätt i sak och bara hade sovit lite för dåligt för att framföra på det på ett mjukare sätt eller att personen bara försökte vara lite rolig och att det gick kanske lite så där den här gången. Så är det inte längre.

Jag ser fortfarande mig själv som en person som inte backar för att kompromissa mig fram till lösningar så att båda parter blir nöjda – eller lika missnöjda. Jag är inte den som picks a fight. Jag gillar att ha trevligt och anstränger mig för att jag och människorna omkring mig ska ha det, men till en viss gräns. Om jag har försökt och möts av trångsynthet eller har framfört synpunkter och kommit med förbättringsförslag och det möts med ovilja till att ens vilja försöka förstå mig. Eller om jag blir behandlad som den där oerfarna och trumpna tonåringen trots att jag har fyllt mina pondusfyllda förti. Då ger jag upp. Det kan inte vara värt det. Jag vill helt enkelt inte ta någon skit. Och det borde inte den trumpne tonåringen heller göra om en inte förtjänade det.

Det här kan ju ses som något bra. Och i grunden tycker jag ju att det är det, men det är inte lättare. Man mår lite sämre och har lite mer panik och plötsligt är man där och snusar på en livskris. Frågan är ju bara om det är värt att ta klivet över gränsen och krisa till det ordentligt. Säga upp sig, sälja huset, bosätta sig på en båt eller eremitstuga mitt i sjumilaskogen, börja tatuera sig så här i den gyllene medelåldern och skaffa fränare frisyr i fränare färger. För det är väl så man gör när man ålderskrisar – skolar om sig, skiljer sig, går en keramikkurs, öppnar pensionat på Österlen och börjar med Qi gong. Eller så genomför man en svensk klassiker och springer ultralopp. Eller tar motorcykelkörkort, köper en HD, skaffar cowboyboots och odlar skägg.

Eller så traskar man på och odlar sin bitterhet och beställer tid för att klippa topparna och steker blodpudding och sover för lite.

Någonstans kanske det handlar om att ta ansvar, men ingen skit. Kanske kan det vara lite uppfriskande med en kris.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Påsk och allt vad det innebär

M skejtar

Påskskejt

Så var påskmiddagen, som fick kombineras med släktfödelsedagskalas för den där ungen de skar ut ur min mage för åtta år sedan, över. Mysigt var det, men det märks också att påsken var här. Med påsken kommer också folk. Till ön. Och med folk till ön kommer främmande människor som knackar på vår dörr bara för att tala om att det är lösa kor på vägen. ”Det är inte våra. Det är grannens”, säger vi. ”Ja, där är det inte en människa hemma”, säger främlingen. Vi suckar och himlar med ögonen och säger att ”de där korna brukar smita ur hagen, men att de alltid brukar komma till rätta också”. ”Men det var bara en liten kalv! Den kan ju bli påkörd av en bil och det vore ju synd”, säger främlingen. Vi suckar högre och himlar med ögonen tills bara ögonvitorna syns. ”Hallå! Vi försöker faktiskt äta påskmiddag här och har varken tid eller lust att ränna runt efter grannens kreatur. Mota in dem själv i hagen om det är så himla viktigt”, säger vi inte, men vägrar följa med ut och till slut går främlingen.

När jag och den nyblivne åttaåringen går ut för att testa födelsedagsskejtboarden syns inget kalvkadaver till i dikena och i hagen går korna med sina kalvar och ingen verkar sakna vare sig sin unge eller sin mamma. Suck och himlande.

 

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

De dubbla känslorna av att lämna tränarjobbet

För ett år par år sedan sa jag motvilligt ja till att träna de yngsta barnen i vår badmintonklubb. Träningen börjar klockan 18 vilket är lite för tidigt om man som jag slutar jobbet klockan 16.30, har omkring 40 minuters väg hem från jobbet och dessutom ska hinna laga mat, äta och byta till träningskläder OCH vara först på plats så att man kan släppa in de små badmintonspelarna. Men jag sa ja eftersom jag var en av tre nya tränare och det dessutom fanns en fjärde som hade varit tränare redan i omkring 130 år. Genom att vara fyra tränare skulle det inte vara några problem att vara borta vissa gånger så då gick jag med på det. Ganska snart visade det sig att de äldsta i gruppen skulle få flytta upp till en annan grupp och då följde den ena tränaren vars dotter var med i det gänget med till den gruppen. Så var vi bara tre. Plötsligt försvann den gamle tränaren. Han hade ont i en fot och så var han borta. Kvar stod jag och en pappa som tränare och så var tränarstaben halverad.

Denna träning har varit en sådan stress att hinna till, men också att genomföra för att barnen ska känna att de har roligt och känner att de blir bättre. Jag känner verkligen inte att jag har kunnat bidra med så mycket där. Jag spelade badminton som yngre, men sedan dess har poängsystemet förändrats, sättet man flyttar sig över planen och säkert en hel del annat som jag inte känner till. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man räknar poäng i dubbel sedan det nya poängsystemet infördes. Blir något av en utmaning att försöka lära ut det då.

Ikväll var det avslutning för den här terminen och barnen har varit så duktiga det här året. De har kämpat på med servar och långa returbollar och blivit så bra på det. Och tre av de äldsta tjejerna har till och med gjort tävlingsdebut i landskapsmästerskapet och haft roligt när de gjorde det. Så roligt att se. Men jag avslutade ändå kvällen med att säga upp mig som tränare. Och det var inget lätt beslut att fatta. Å ena sidan har det hela till stora delar inneburit en stress och en press som har gjort att egentligen både jag, min familj, de små badmintonspelarna och min tränarkollega har blivit lidande. Å andra sidan tycker jag att man måste hjälpas åt att få de där föreningarna runt om i Sverige att gå runt verksamhetsmässigt och då måste man hjälpa till. Halva Sverige skulle rasa om alla ideella krafter plötsligt en dag sa upp sig och vägrade träna knattar i fotboll, lära ut dramaövningar eller visa hur man forskar bakåt i sin släkt. Dessutom tycker jag att det har varit bra att jag som mamma har varit tränare eftersom det ofta är papporna som tar den rollen. Jag vill ju visa både mina egna barn och de jag tränar att både kvinnor och män kan spela badminton och både kvinnor och män kan vara tränare. Dessutom är det ju roligt att träffa alla de där barnen och lära känna dem trots att de inte går i något av mina barns klass. Det känns viktigt att ha en relation till dem och roligt att få bidra till något som de gillar att göra på sin fritid.

Jag är dessutom även gympaledare i den andra idrottsklubben på orten och jag orkar inte vara ledare över allt. Vi får nog försöka dela lite på gracerna i bygden. Tänker inte heller ställa upp som klassförälder ett år till även om det jobbet är väldigt lindrigt. Men som sagt – vi får dela på ansvaret.

Även om det känns lite blandat nu tror jag att det kommer att kännas bra i höst när badmintonträningen drar igång igen. Särskilt första gången som min sambo skjutsar till träningen och jag inte behöver stressa för att hinna iväg. Och inget är ju för evigt. Jag kanske kan göra en tränarinsats igen om några år. Kanske.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Om barnen, deras dåliga smak och smittan

Min kompis Rebecka har krönikerat om hur hon har upptäckt att barnens dåliga musiksmak har smittat henne och hur hon känner sig helt pirrig av blotta tanken på att hon ska få se One Direction på Wembley i juni. Alltså det är så pinsamt hög igenkänning på detta. Förbannade sambons före detta kollega som kom på den perfekta julklappen till sina barn och gav dem OD-biljetter till Friends Arena i julklapp när jag redan hade handlat till våra ungar. Kommer på mig själv med att skruva upp volymen på radion i bilen och börja sittdansa i förarsätet när introt till Story of My Life hörs. Och då sitter inte ens barnen i baksätet.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Gör prokrastinering till en konst

Är ledig en dag i veckan för att plugga de två kvartfartskurserna som jag inte pluggade förra terminen när jag kom in på dem. Det går skamligt dåligt. Jag vet redan nu att jag inte kommer att lyckas. Och det blir inte bättre av att jag kommer på tusen saker att göra istället för att titta på lektionerna/föreläsningarna. Har ändå stått emot tvättmaskinens och de tomma vedkorgarna i pannrummets dragningskraft. Kanske vinner tvättmaskinen snart. Men dragningskraften till Rebeckas strålande blogg vann. Inte bra. Men ändå väldigt kul. På samma gång.

Nu har jag öppnat en flik i webbläsaren till inlogget till min studentwebb. Snart ska jag till och med logga in där. Och så vidare.

Uppdatering: En bra grej är att OS är över. Annars hade cirka noll minuter av min pluggdag gått till studier.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Rysslands-OS som sura bär

Jag kanske minns fel. Kanske var debatten lika livlig och kritiken lika hård när OS ägde rum i Peking 2008. Kanske rapporterades det lika mycket om avrättade fångar med tvivelaktig rättegång. Kanske gick Twitteråsikternas vågor lika höga vad det gällde homosexuellas rättigheter, tvångsförflyttade byar och förorenat grundvatten som inför och under OS i ryska Sotji. Eller så gjorde det inte det.

Jag har bara en känsla av att det var tystare 2008 än 2014. Brotten mot miljö, vuxna människor som är kära i andra vuxna människor och samhällen etablerade sedan fnuttitutti år sedan är lika hemska och vidriga. Och visst hörde vi talas om det då också. Men visst var volymen lägre.

Och om jag nu minns rätt. Vad beror det då på? Har vi blivit mer medvetna? Har HBTQ-grupper mer framgångsrikt lyckats visa den nattsvarta vardagen för deras ryska vänner? Har miljöorganisationer tydligare och mer pedagogiskt kunnat visa de konkreta följderna av nya idrottsarenor i södra Ryssland? För det kan väl inte ha något att göra med att SVT förlorade budgivningen och TV-rättigheterna mot Viasat? Det är väl inte så att redaktörerna på Sveriges Television har tänkt att ”får vi inte visa några rörliga bilder från de olympiska spelen tänker vi minsann visa hur ruttet spelet bakom är”. Missade tv-rättigheter har väl inte blivit till sura rönnbär? Jag säger inte att rapporteringen är fel eller borde ha gjorts i mindre utsträckning. Tvärtom. Jag välkomnar den och önskar att den hade varit lika väl genomförd 2008. Men det känns inte som om den var det då när SVT hade TV-rättigheterna. Jag är medveten om att det här är något paranoida tankar och jag önskar verkligen att SVT hade vunnit budgivningen eftersom jag själv älskar att titta på OS och inte har Viasat mer än Tv3. Nästa gång får de gå samman med Tv4 och vinna den där budgivningen som med fotbolls-VM. Samtidigt vill jag gärna även den gången se en rejäl granskning av OS-värden, IOK, atleter, sponsorer och annat som hör vanligt hederligt journalistiskt hantverk till. Sveriges television borde börja öva nu på fotbolls-VM i Brasilien i sommar. Där har det redan kommit rapporter om ett stort missnöje hos vissa invånare. Jag lovar att där finns mer att hämta. Bara gör det, för muskler och kompetens finns hos SVT.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv