Påsk och allt vad det innebär

M skejtar

Påskskejt

Så var påskmiddagen, som fick kombineras med släktfödelsedagskalas för den där ungen de skar ut ur min mage för åtta år sedan, över. Mysigt var det, men det märks också att påsken var här. Med påsken kommer också folk. Till ön. Och med folk till ön kommer främmande människor som knackar på vår dörr bara för att tala om att det är lösa kor på vägen. ”Det är inte våra. Det är grannens”, säger vi. ”Ja, där är det inte en människa hemma”, säger främlingen. Vi suckar och himlar med ögonen och säger att ”de där korna brukar smita ur hagen, men att de alltid brukar komma till rätta också”. ”Men det var bara en liten kalv! Den kan ju bli påkörd av en bil och det vore ju synd”, säger främlingen. Vi suckar högre och himlar med ögonen tills bara ögonvitorna syns. ”Hallå! Vi försöker faktiskt äta påskmiddag här och har varken tid eller lust att ränna runt efter grannens kreatur. Mota in dem själv i hagen om det är så himla viktigt”, säger vi inte, men vägrar följa med ut och till slut går främlingen.

När jag och den nyblivne åttaåringen går ut för att testa födelsedagsskejtboarden syns inget kalvkadaver till i dikena och i hagen går korna med sina kalvar och ingen verkar sakna vare sig sin unge eller sin mamma. Suck och himlande.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

De dubbla känslorna av att lämna tränarjobbet

För ett år par år sedan sa jag motvilligt ja till att träna de yngsta barnen i vår badmintonklubb. Träningen börjar klockan 18 vilket är lite för tidigt om man som jag slutar jobbet klockan 16.30, har omkring 40 minuters väg hem från jobbet och dessutom ska hinna laga mat, äta och byta till träningskläder OCH vara först på plats så att man kan släppa in de små badmintonspelarna. Men jag sa ja eftersom jag var en av tre nya tränare och det dessutom fanns en fjärde som hade varit tränare redan i omkring 130 år. Genom att vara fyra tränare skulle det inte vara några problem att vara borta vissa gånger så då gick jag med på det. Ganska snart visade det sig att de äldsta i gruppen skulle få flytta upp till en annan grupp och då följde den ena tränaren vars dotter var med i det gänget med till den gruppen. Så var vi bara tre. Plötsligt försvann den gamle tränaren. Han hade ont i en fot och så var han borta. Kvar stod jag och en pappa som tränare och så var tränarstaben halverad.

Denna träning har varit en sådan stress att hinna till, men också att genomföra för att barnen ska känna att de har roligt och känner att de blir bättre. Jag känner verkligen inte att jag har kunnat bidra med så mycket där. Jag spelade badminton som yngre, men sedan dess har poängsystemet förändrats, sättet man flyttar sig över planen och säkert en hel del annat som jag inte känner till. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man räknar poäng i dubbel sedan det nya poängsystemet infördes. Blir något av en utmaning att försöka lära ut det då.

Ikväll var det avslutning för den här terminen och barnen har varit så duktiga det här året. De har kämpat på med servar och långa returbollar och blivit så bra på det. Och tre av de äldsta tjejerna har till och med gjort tävlingsdebut i landskapsmästerskapet och haft roligt när de gjorde det. Så roligt att se. Men jag avslutade ändå kvällen med att säga upp mig som tränare. Och det var inget lätt beslut att fatta. Å ena sidan har det hela till stora delar inneburit en stress och en press som har gjort att egentligen både jag, min familj, de små badmintonspelarna och min tränarkollega har blivit lidande. Å andra sidan tycker jag att man måste hjälpas åt att få de där föreningarna runt om i Sverige att gå runt verksamhetsmässigt och då måste man hjälpa till. Halva Sverige skulle rasa om alla ideella krafter plötsligt en dag sa upp sig och vägrade träna knattar i fotboll, lära ut dramaövningar eller visa hur man forskar bakåt i sin släkt. Dessutom tycker jag att det har varit bra att jag som mamma har varit tränare eftersom det ofta är papporna som tar den rollen. Jag vill ju visa både mina egna barn och de jag tränar att både kvinnor och män kan spela badminton och både kvinnor och män kan vara tränare. Dessutom är det ju roligt att träffa alla de där barnen och lära känna dem trots att de inte går i något av mina barns klass. Det känns viktigt att ha en relation till dem och roligt att få bidra till något som de gillar att göra på sin fritid.

Jag är dessutom även gympaledare i den andra idrottsklubben på orten och jag orkar inte vara ledare över allt. Vi får nog försöka dela lite på gracerna i bygden. Tänker inte heller ställa upp som klassförälder ett år till även om det jobbet är väldigt lindrigt. Men som sagt – vi får dela på ansvaret.

Även om det känns lite blandat nu tror jag att det kommer att kännas bra i höst när badmintonträningen drar igång igen. Särskilt första gången som min sambo skjutsar till träningen och jag inte behöver stressa för att hinna iväg. Och inget är ju för evigt. Jag kanske kan göra en tränarinsats igen om några år. Kanske.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Nu går skam-Björklund på torra land

(Varför finns det uttrycket och vad betyder det? Det rimmar ju inte ens. Mer än på någon slags Dogge Latin Kings-nivå. ”Det ger honom inte rätt, att slå ned pensionärer med käpp.”)

Nåväl. Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds (FP-skolministern) senaste utspel från gårdagen. Betyg från fjärde klass. Jo, jo. Och anledningen är Sveriges fall på Pisaskalan. Och det vet vi ju alla att betyg och framför allt till de riktigt små barnen är den enda sanna lösningen på detta problem. Mer Ordnung i klassrummet är det som gäller. Bort med flummet från den svenska skolan! Alla andra länder får sätta betyg betydligt tidigare och då vill jag också det.

Jo, men det låter ju jättebra Jan. Det är bara det att vi har ju i Sverige varit liksom lite stolta över att ha en skola för alla där barn inte ska slås ut och sorteras bort från det att de är sju år gamla. Vi har satt en ära i att tidigt identifiera de elever som kan behöva lite extra tid eller stöd och då också ge dem det. Vi har ju satsat på det där med att alla ska ha en chans i samhället. Jag tror inte att piskan är den bästa moroten. Tvärtom. Det finns mycket forskning som visar att betygen är ett sätt att mäta, men det säger inte nödvändigtvis allt om kunskapsnivån. Däremot kan de vara förödande för vissa barn med högt ställda krav på sig själva. Hur många undersökningar har vi inte sett som visar att främst flickor är stressade i skolan. Vill du verkligen ge dem ytterligare en sak att stressa upp sig över och då redan från det att de är tio år gamla?

Som en här världen utvecklar sig kryper tonårsskapet allt längre ned i åldrarna och helt plötsligt är det normalt med sjuåringar som har bh-top, inte kan gå på disko utan blå ögonskugga och vägrar ha mössa fast det är tio grader kallt ute. Kanske är det bara en strävan efter att få bli vuxen och den kanske barn alltid har haft, men jag märker stor skillnad från när jag växte upp (och där lät jag som en mossig detvarbättreförrvarelse). Visst ville man vara fin när man gick på disko då också, men vi lekte fortfarande på rasterna och på vår fritid.

Jag läste om någon forskning som sa att det viktigaste för elevers kunskapsinhämtning är läraren. Mer tid med läraren och en bra relation till läraren. Så satsa på det. Ge lärarstudenterna en bra grund i inte bara ämnet de ska undervisa i utan även i hur man bygger relationer med sina elever. Fortbilda de lärare som redan finns så att de kan bli ännu bättre och känna sig inspirerade till att skapa en tillåtande och nyfiken kultur i klassrummet. Jag vågar, utan att på något sätt vara expert, lova att det kommer att ge så mycket bättre resultat i skolan. Och på köpet får man mindre stressade barn, barn med större självkänsla och en uppfattning om hur man på bästa sätt respekterar varandra i och utanför klassrummet. Inga betygsok i världen kommer att ge det resultatet.

I Aktuellts debatt mellan Jan Björklund och miljöpartiets Gustav Fridolin härom kvällen snurrade Jan runt och babblade om det fruktansvärda flummet som det innebar att ta bort betygen i de lägre åldrarna på 70- och 80-talet och hur vi sedan dess sett hur resultaten i skolan har rasat. Nu kanske det i och för sig inte är sant eftersom svenska elevers matematikkunskaper till exempel peakade i mitten av 1990-talet och då är det ju hela årskullar som har tagit sig igenom grundskolan utan att få betyg förrän på vårterminen i åttan. Men sedan rasade resultaten/kunskapen. Men jag har ändå svårt att se att det beror på att eleverna inte fick betyg. Tillbaka till debatten. Björklund gaggade på om flumskolan och Gustav Fridolin försökte få Björklund att svara på frågan varför de vill införa betyg från fyran när de så sent som för ett år sedan sänkte betygsåldern till årskurs 6 och ännu inte utvärderat det beslutet. Han fick inget svar. Fridolin försökte ett par gånger till utan framgång och kontrade till slut med att ”ni vill utvärdera barn efter fyra år i skolan, men ni vill inte utvärdera er egen skolpolitik efter åtta år.” Ridå.

Jag hoppas verkligen att Jan Björklund en dag vaknar upp och inser vilken skada hans förslag och beslut gör skolan och våra barn. Med tanke på hur litet hans parti är får karl’n orimligt mycket utrymme. Kanske är det just den sviktande opinionen som gör att han syns så mycket. Han är uppenbart desperat och han varken han eller hans parti verkar inse den skada han åsamkar partiet. Eller så hoppas jag att han inte vaknar upp och känner doften av kaffe. Sverige behöver någon annan på hans viktiga ministerpost och kanske vaknar väljarna innan Jan själv.

1 kommentar

Filed under Politik

Om barnen, deras dåliga smak och smittan

Min kompis Rebecka har krönikerat om hur hon har upptäckt att barnens dåliga musiksmak har smittat henne och hur hon känner sig helt pirrig av blotta tanken på att hon ska få se One Direction på Wembley i juni. Alltså det är så pinsamt hög igenkänning på detta. Förbannade sambons före detta kollega som kom på den perfekta julklappen till sina barn och gav dem OD-biljetter till Friends Arena i julklapp när jag redan hade handlat till våra ungar. Kommer på mig själv med att skruva upp volymen på radion i bilen och börja sittdansa i förarsätet när introt till Story of My Life hörs. Och då sitter inte ens barnen i baksätet.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Gör prokrastinering till en konst

Är ledig en dag i veckan för att plugga de två kvartfartskurserna som jag inte pluggade förra terminen när jag kom in på dem. Det går skamligt dåligt. Jag vet redan nu att jag inte kommer att lyckas. Och det blir inte bättre av att jag kommer på tusen saker att göra istället för att titta på lektionerna/föreläsningarna. Har ändå stått emot tvättmaskinens och de tomma vedkorgarna i pannrummets dragningskraft. Kanske vinner tvättmaskinen snart. Men dragningskraften till Rebeckas strålande blogg vann. Inte bra. Men ändå väldigt kul. På samma gång.

Nu har jag öppnat en flik i webbläsaren till inlogget till min studentwebb. Snart ska jag till och med logga in där. Och så vidare.

Uppdatering: En bra grej är att OS är över. Annars hade cirka noll minuter av min pluggdag gått till studier.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Rysslands-OS som sura bär

Jag kanske minns fel. Kanske var debatten lika livlig och kritiken lika hård när OS ägde rum i Peking 2008. Kanske rapporterades det lika mycket om avrättade fångar med tvivelaktig rättegång. Kanske gick Twitteråsikternas vågor lika höga vad det gällde homosexuellas rättigheter, tvångsförflyttade byar och förorenat grundvatten som inför och under OS i ryska Sotji. Eller så gjorde det inte det.

Jag har bara en känsla av att det var tystare 2008 än 2014. Brotten mot miljö, vuxna människor som är kära i andra vuxna människor och samhällen etablerade sedan fnuttitutti år sedan är lika hemska och vidriga. Och visst hörde vi talas om det då också. Men visst var volymen lägre.

Och om jag nu minns rätt. Vad beror det då på? Har vi blivit mer medvetna? Har HBTQ-grupper mer framgångsrikt lyckats visa den nattsvarta vardagen för deras ryska vänner? Har miljöorganisationer tydligare och mer pedagogiskt kunnat visa de konkreta följderna av nya idrottsarenor i södra Ryssland? För det kan väl inte ha något att göra med att SVT förlorade budgivningen och TV-rättigheterna mot Viasat? Det är väl inte så att redaktörerna på Sveriges Television har tänkt att ”får vi inte visa några rörliga bilder från de olympiska spelen tänker vi minsann visa hur ruttet spelet bakom är”. Missade tv-rättigheter har väl inte blivit till sura rönnbär? Jag säger inte att rapporteringen är fel eller borde ha gjorts i mindre utsträckning. Tvärtom. Jag välkomnar den och önskar att den hade varit lika väl genomförd 2008. Men det känns inte som om den var det då när SVT hade TV-rättigheterna. Jag är medveten om att det här är något paranoida tankar och jag önskar verkligen att SVT hade vunnit budgivningen eftersom jag själv älskar att titta på OS och inte har Viasat mer än Tv3. Nästa gång får de gå samman med Tv4 och vinna den där budgivningen som med fotbolls-VM. Samtidigt vill jag gärna även den gången se en rejäl granskning av OS-värden, IOK, atleter, sponsorer och annat som hör vanligt hederligt journalistiskt hantverk till. Sveriges television borde börja öva nu på fotbolls-VM i Brasilien i sommar. Där har det redan kommit rapporter om ett stort missnöje hos vissa invånare. Jag lovar att där finns mer att hämta. Bara gör det, för muskler och kompetens finns hos SVT.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Det bästa med att springa intervaller

är att man får sluta springa dem till slut. Jag kom ut. Ensam. Och kände mig trots allt ganska peppad. Jag hade innan dess bestämt mig för att köra 5 x (4+1+1+1). Fyra minuter är jädrigt länge att springa en intervall och det var en sabla tur att det mörknade på ganska snabbt för grimascherna jag tvingades göra för att orka har skrämt skiten ur vilken mötande bilförare som helst. Men det gick ändå bra. Och jag tyckte att jag sprang fort. Jag tror att jag höll ett tempo på under fem minuter på kilometern och det är snabbt för att vara jag. Den där enminutersintervallen gick snabbare så klart. Och mellan varje intervall gick jag. Hade först tänkt att joggvila, men eftersom jag springer så oerhört långsamt i vanliga fall hade inte skillnaden mellan intervall och joggvila blivit tillräckligt stor. Plus att jag kanske helt enkelt inte orkade på grund av helt slut. Med uppjogg och nedjogg blev det ändå en runda på nästan en mil.

Och nu, så här flera timmar efteråt, känns det så underbart härligt i både benen och skallen. Är riktigt sugen på att ge mig ut igen. Har förresten plockat ur de där gelekuddarna som jag har haft under hälarna. Tänker att om jag bara tänker på löptekniken och fotisättning så borde det gå bra. Och så stretchar jag fötterna efteråt.

Måste ta och anmäla mig till Wings for Life också. Ett roligt mål att ha. Dessutom är det för en god sak. Och så får man springa över Ölandsbron. Bara det är nästan värt 400 spänn.

Lämna en kommentar

Filed under Träning