Det här är en telefon
Jag skulle vilja börja med att göra klart att jag älskar min iPhone och att det där med smartphones verkligen är min grej. Jag älskar att ha Fejan på fickan och Twitter och bloggen och G+, men så den sista tiden har det börjat gå utför med min telefon. Det började med att skärmen tappade färg. Allt blev i olika nyanser av grönt och lila. Ganska snyggt, fortfarande funktionellt, men de där retrofotoapparna blev som att spela rysk roulette. Eller ja, kanske inte fullt så allvarligt, men det blev som att framkalla i totalt mörker där man inte hade en aning om hur bilden egentligen blev.
Härom dagen tog min skärm ett steg till och bestämde sig för att bli helt vit. Eller snarare ljuslila. Jag insåg att jag kunde svara när någon ringde eftersom jag vet var på skärmen jag ska dra fingret för att svara, men det är allt jag kan göra. Inget mer Wordfeudande och på lunchen hörde jag att jag fick ett SMS, men jag vet fortfarande inte från vem eller vad som stod i det.
Eftersom sambon plötsligt stod med två iPhone 4 erbjöd han mig att ta den ena. Väldigt snällt och det enda jag behövde göra var att gå in och få mitt SIM-kort stansat till iPhone 4-storlek och skaffa en SIM-adapter så att han kunde flytta sitt SIM-kort till en vanlig mobil och vidarekoppla samtalen från den till jobbmobilen. Detta fixades och när mitt klippta SIM-kort var på plats visade det sig att hans telefon var operatörslåst till en annan operatör.
Så jag dagen efter åkte jag till stan. Utan mobil. Och jäklar vad skönt det var. Lite läskigt innan eftersom vi var tvungna att faktiskt fatta flera beslut innan avfärden. Skulle jag handla mat på vägen hem? Vad behövde i så fall handlas? Var vi säkra på att det var allt för nu fanns ingen chans att revidera inköpslistan? Men det var så härligt att gå på stan i lugn och ro och veta att ingen kunde ringa och fråga när vi tänkte komma hem, om vi kunde svänga förbi och säga hej eller hämta/lämna grejer. Det var så skönt att tanken slog mig att jag kanske skulle ta en rejäl kommunikationspaus. Privat sett alltså. Inte arbetsmässigt. Facebookpaus (det har jag gjort förut och det gick till slut bra), Twitterpaus (den är i princip redan inledd eftersom jag helt enkelt inte hinner med det också) och G+ hann liksom aldrig riktigt börja innan pausen kom där också. Tänk så fantastiskt skönt att bara fokusera på en sak i taget. Nuet. Mitt FB-användande har i ärlighetens namn sägas redan minskat och bloggen är pinsamt misskött. Samtidigt skulle jag lätt kunna ta den där dator och mobilpausen och helt plötsligt leva 80-talsliv där man faktiskt vågade fatta beslut utan ett ”vi kan höras om det senare”, bestämma tid och plats för möte långt innan och ringa vänner från den fasta telefonen istället för att skicka ett SMS eller meddelande på Facebook. Och det skulle vara 80-taligt på riktigt utan nummerpresentatör eller telefonsvarare. Svarade man inte så berodde det på att man inte var hemma eller hade tid och man skulle aldrig veta om man hade missat något samtal. Var det viktigt skulle de säkert höra av sig igen. Underbart!
Den 10 oktober kan vi låsa upp sambons telefon för ett par hundralappar. Tills dess kanske jag skulle ta den där pausen. Fast jag skulle kunna sträcka mig till att behålla bloggen. Den är det ju ändå inte mycket bevänt med. Kanske skulle det bli det då.
Jag funderar vidare och återkommer. Här då antar jag.
Vedbyvärlden 