Etikettarkiv: Google+

Facebook, we need a break

Kära Fejan!

Vi har varit de goaste vänner i flera flera år nu. Vårt förhållande har varit intensivt och kärleksfullt. Ja, rent av passionerat. Jag har älskat dig lika mycket som du har älskat mig. Jag minns nästan inte ens tiden innan dig. Men precis som alla andra har vi haft våra ups and downs. Tidvis har det blivit nästan för intensivt. På gränsen till kvävande. Inte alls så kravslöst och lättsamt som i början under den första förälskelsetiden. Det har varit perioder då jag knappt har tänkt på något annat. ”Vad gör du nu? Vad händer när jag inte är med dig? Vad missar jag?” Vi har tagit paus från varandra under kortare perioder, perioder som har varit allt annat än lätta. Besluten att ta en paus har varit svåra att ta. När beslutet sedan är fattat och pausen ett faktum har det inte blivit lättare. Tankarna har hela tiden varit med dig. De här avgiftningsperioderna har varit bitvis plågsamma. Men när jag väl har tagit mig igenom den värsta tiden har jag kommit ut friare på andra sidan och till och med haft styrkan att återkomma till dig med klarare syn och mer distans.

Men nu har jag kommit dit igen. Jag insåg att jag blev mindre och mindre aktiv i vårt förhållande. Jag tog mer än jag gav och ett så ojämlikt förhållande vill jag inte vara en del av. Och när du dök upp i ny skepnad fick jag nog. Det har känts besvärligt varje gång, men efter ett tag har man vant sig och till slut glömt bort hur du såg ut tidigare. Men den här gången gick det inte över och i kombination med de ojämlika insatserna i förhållandet ger jag upp. Därför säger jag farväl nu. Det kanske inte är definitivt, men det är på obestämd tid. Jag lämnar inte helt den sociala webben. Jag hänger kvar lite på Twitter och G+, men där är jag inte alls lika fast. Det är inte samma sorts förhållande. De fungerar mer som nyhetskanaler än något annat.

Nu kommer mer av min tid och tankeverksamhet att ägnas min familj, jobb och livet utanför Ansiktsboken. Jag kollar ju fortfarande mina privata mejlkorgar, men inte varje dag. Men jag svarar i telefon. Oftast.

Så hej då Fejan. Du har varit en fin vän. Kanske möts vi igen. Någon gång.

1 kommentar

Under Vardagsliv

Kommunikationssemester

Det här är en telefon

Det här är en telefon

Jag skulle vilja börja med att göra klart att jag älskar min iPhone och att det där med smartphones verkligen är min grej. Jag älskar att ha Fejan på fickan och Twitter och bloggen och G+, men så den sista tiden har det börjat gå utför med min telefon. Det började med att skärmen tappade färg. Allt blev i olika nyanser av grönt och lila. Ganska snyggt, fortfarande funktionellt, men de där retrofotoapparna blev som att spela rysk roulette. Eller ja, kanske inte fullt så allvarligt, men det blev som att framkalla i totalt mörker där man inte hade en aning om hur bilden egentligen blev.

Härom dagen tog min skärm ett steg till och bestämde sig för att bli helt vit. Eller snarare ljuslila. Jag insåg att jag kunde svara när någon ringde eftersom jag vet var på skärmen jag ska dra fingret för att svara, men det är allt jag kan göra. Inget mer Wordfeudande och på lunchen hörde jag att jag fick ett SMS, men jag vet fortfarande inte från vem eller vad som stod i det.

Eftersom sambon plötsligt stod med två iPhone 4 erbjöd han mig att ta den ena. Väldigt snällt och det enda jag behövde göra var att gå in och få mitt SIM-kort stansat till iPhone 4-storlek och skaffa en SIM-adapter så att han kunde flytta sitt SIM-kort till en vanlig mobil och vidarekoppla samtalen från den till jobbmobilen. Detta fixades och när mitt klippta SIM-kort var på plats visade det sig att hans telefon var operatörslåst till en annan operatör.

Så jag dagen efter åkte jag till stan. Utan mobil. Och jäklar vad skönt det var. Lite läskigt innan eftersom vi var tvungna att faktiskt fatta flera beslut innan avfärden. Skulle jag handla mat på vägen hem? Vad behövde i så fall handlas? Var vi säkra på att det var allt för nu fanns ingen chans att revidera inköpslistan? Men det var så härligt att gå på stan i lugn och ro och veta att ingen kunde ringa och fråga när vi tänkte komma hem, om vi kunde svänga förbi och säga hej eller hämta/lämna grejer. Det var så skönt att tanken slog mig att jag kanske skulle ta en rejäl kommunikationspaus. Privat sett alltså. Inte arbetsmässigt. Facebookpaus (det har jag gjort förut och det gick till slut bra), Twitterpaus (den är i princip redan inledd eftersom jag helt enkelt inte hinner med det också) och G+ hann liksom aldrig riktigt börja innan pausen kom där också. Tänk så fantastiskt skönt att bara fokusera på en sak i taget. Nuet. Mitt FB-användande har i ärlighetens namn sägas redan minskat och bloggen är pinsamt misskött. Samtidigt skulle jag lätt kunna ta den där dator och mobilpausen och helt plötsligt leva 80-talsliv där man faktiskt vågade fatta beslut utan ett ”vi kan höras om det senare”, bestämma tid och plats för möte långt innan och ringa vänner från den fasta telefonen istället för att skicka ett SMS eller meddelande på Facebook. Och det skulle vara 80-taligt på riktigt utan nummerpresentatör eller telefonsvarare. Svarade man inte så berodde det på att man inte var hemma eller hade tid och man skulle aldrig veta om man hade missat något samtal. Var det viktigt skulle de säkert höra av sig igen. Underbart!

Den 10 oktober kan vi låsa upp sambons telefon för ett par hundralappar. Tills dess kanske jag skulle ta den där pausen. Fast jag skulle kunna sträcka mig till att behålla bloggen. Den är det ju ändå inte mycket bevänt med. Kanske skulle det bli det då.

Jag funderar vidare och återkommer. Här då antar jag.

Lämna en kommentar

Under Vardagsliv