Tag Archives: intervaller

Lopp och löpning är kanske inget för mig

Eller löpningen kanske kan vara det. Kanske. Men lopp – devettefan. Jag tycker ju att det är så roligt att springa lopp. Folkfesten, nervositeten (som ofta i och för sig tar sig alldeles för stora proportioner), det härliga i att få jogga runt med människor som göra samma sak som jag, känslan över att få gå i mål och få en banan och en medalj. Men stressen den är fan inte rolig. Jag vågar knappt anmäla mig till några lopp längre och allt beror på hälsan. Jag tycker att jag alltid har lite ont i halsen. Antingen så är det verkligen så att halsen är min akilleshäl och att det är där alla geggvirus som barnen drar hem sätter sig där på mig och då vill jag inte springa. Eller så är det psykiskt ont i halsen jag har har titt som tätt och då kan man fråga sig vad det beror på. Kanske är det stress. Jobbstress i kombination med vardagsstress och så lite träningsstress på det. Kanske är det prestationsångest. Och det är ju så töntigt att jag nästan inte vågar skriva om det. Prestationsångest över vaddå? Det är ju inte så att jag någonsin aspirerar på någon form av seger av de lopp jag ställer upp i. Och det spelar ju ingen roll vilken tid eller snittid jag får i loppet. Jag tävlar ju bara mot mig själv. Eller gör jag det.

Vi är några som har börjat att springa intervaller tillsammans en gång i veckan. Jag brukar vara med kanske var tredje gång på grund av ont i halsen. Det går ju mycket bättre att springa intervaller i grupp. Jag ger järnet mer och jag fullföljer samtliga planerade intervaller, men kanske är det så att jag inte kan låta bli att påverkas av snacket från vissa av dem. Jag borde verkligen bara stänga av eller lyssna och bejaka och berömma de som vill berätta om hur många gånger i veckan de tränar. Peppa dem och säga att de är duktiga och att jag är imponerad. Och det kan jag väl göra, men det slutar ju inte där. Sedan går jag här hemma och tänker på att jag borde springa oftare, borde köra mer styrka hemma och så får jag ännu mer ont i halsen. Det är som om den ångest jag tycker att deras träningshets utstrålar smittar av sig på mig. Jag får ångest för att jag inte tränar och tycker mig bara gå här hemma och bli fetare och fetare.

Jag kanske borde börja springa ensam igen och köra hela löpningsgrejen solo. Inga tider att passa. Bara sticka ut när det passar mig. Själv välja vilket pass jag ska köra eller hur långa mina intervaller ska vara. Eller bara lägga ned. Jag kanske mår bäst av att vara lat. Jag har ju ett behov av att bara sitta och glo också. Och för varje timme som jag är ute och tränar känner jag att det är en timme mindre från mina barn och en timme mindre från allt som behöver göras här hemma. Jag kanske ska sluta kvalitetsträna och istället nöja mig med om det bara blir en runda i veckan. Vänta in tiden tills barnen blir äldre och slutar dra hem elakheter från skola och fritids. Samtidigt känns det så tråkigt att sunka ned sig konditionsmässigt när jag en gång lyckades bygga upp mig till att klara att springa en halvmara. Kanske kan jag ändå hänga med på de där intervallerna och sedan köra resten själv. Och bara anmäla mig till lopp i smyg så att ingen vet om det och kan kolla in min sluttid. Kanske kan löpningen då bli bara för mig igen. Kanske försvinner den smittade ångesten. Kanske slutar min hals göra ont.

Uppdatering: Ser på mina gamla blogginlägg om träning att det här är en gammal historia som jag har ältat och ältat. Denna hals. Men också att jag tydligen läst någonstans att det oftast är psykiskt. Kanske bäst att bestämma sig för det då och sluta gnälla.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Det bästa med att springa intervaller

är att man får sluta springa dem till slut. Jag kom ut. Ensam. Och kände mig trots allt ganska peppad. Jag hade innan dess bestämt mig för att köra 5 x (4+1+1+1). Fyra minuter är jädrigt länge att springa en intervall och det var en sabla tur att det mörknade på ganska snabbt för grimascherna jag tvingades göra för att orka har skrämt skiten ur vilken mötande bilförare som helst. Men det gick ändå bra. Och jag tyckte att jag sprang fort. Jag tror att jag höll ett tempo på under fem minuter på kilometern och det är snabbt för att vara jag. Den där enminutersintervallen gick snabbare så klart. Och mellan varje intervall gick jag. Hade först tänkt att joggvila, men eftersom jag springer så oerhört långsamt i vanliga fall hade inte skillnaden mellan intervall och joggvila blivit tillräckligt stor. Plus att jag kanske helt enkelt inte orkade på grund av helt slut. Med uppjogg och nedjogg blev det ändå en runda på nästan en mil.

Och nu, så här flera timmar efteråt, känns det så underbart härligt i både benen och skallen. Är riktigt sugen på att ge mig ut igen. Har förresten plockat ur de där gelekuddarna som jag har haft under hälarna. Tänker att om jag bara tänker på löptekniken och fotisättning så borde det gå bra. Och så stretchar jag fötterna efteråt.

Måste ta och anmäla mig till Wings for Life också. Ett roligt mål att ha. Dessutom är det för en god sak. Och så får man springa över Ölandsbron. Bara det är nästan värt 400 spänn.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Intervaller ensam eller i grupp

Igår sprang jag inte intervaller trots att jag nästan hade lovat min löparkompis (och mig själv) att jag skulle göra det. Yngsta barnet var hemma med feber och superhosta och om jag kände efter hade jag väl också lite ont i halsen. Den där halsen. En akilleshäl eller dålig ursäkt för att inte ge sig ut. Idag mår jag ju bra så jag skyller på instabil mental hälsa eller vanlig hederlig lathet.

Men idag då? Idag kan det väl ändå bli av. Har inte bestämt mig för om jag ska springa ensam på dagen när det är ljust eller tillsammans med löparkompisarna i eftermiddag i lite mer skumrask. Och om jag väljer ensamheten har jag inte helt bestämt vilka intervaller jag ska springa. Antingen springer jag de som jag hoppade över förra veckan. De var upplagda så här: 2 minuter intervall, 1 minut vila, 3 minuter intervall, 1 minut vila, 4 minuter intervall, 1 minut vila och så alltihop en gång till. Eller så tar jag intervallerna som är planerade för löparkompisarna ikväll. De ser ut så här: 4 minuter intervall, 1 minut vila, 1 minut intervall, 1 minut vila och så kör man det fem varv. Kan väl säga att jag tycker att den där stegrande intervallserien från förra veckan låter mest lockande, men vi får se. Hur som helst blir det till att programmera intervallerna i Runkeeper i telefonen. Min Tomtom-klocka klarar inte av intervaller som är olika långa. Än. Men med tanke på hur ofta programvaran uppgraderas och förbättras dröjer det väl inte förrän det går där också. Är än så länge mycket nöjd med klockan. Lättar att springa med den på armen än iPhonen måste jag säga. Frågan för dagen är också: Broddar? På eller av? Får kanske ge mig ut och reka lite framåt dagen.

Håll nu tummarna för att jag verkligen kommer ut. Vädret är ju egentligen perfekt. Någon minusgrad och vindstilla.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Skitpass med intervaller så klart

Sprang rekordlångt i söndags igen med de 15 kilometerna som stod på programmet. Kändes bra, men fick ont i foten igen efteråt. Kanske var det de tre dagarna med jobb där jag stod upp i i princip tio timmar som satte sina spår.

Idag var det dags för intervaller igen. Den här gången 50 meter längre än tidigare. 2x5x200 meter stod det att jag skulle springa med en minuts ståvila mellan varje intervall utom efter den femte då jag fick vila i två minuter. Kände av foten under de tre uppvärmningskilometerna, men tänkte mest att det är träningsvärk och inget att bry sig om. Intervallerna kändes också hyggliga till att börja med. Men under den åttonde intervallen tog jag helt plötsligt bara slut. Bestämde mig för att ge upp. Jag brukar verkligen inte göra det utan är bra på att pressa mig, men nu gick det bara inte. Jogga ned i två kilometer och gick hem. Bestämde mig för att hoppa över styrkan också.

Nu ska jag tröstäta bea och dricka rödvin.

Lämna en kommentar

Filed under DN Stockholm halvmarathon, Träning

Tantträngsellopp och intervallpina

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Igen. Jag har väl helt enkelt ingenting att säga. Eller så har jag äntligen övertygat mig själv om att ingen bryr sig om mina stapplande steg mot en halvmara. Men vafan, nu kör vi igen:)

Drottning Margaretaloppet

Drottning Margaretaloppet

Senaste loppet jag sprang var det här den 29 maj. Fem kilometer i en oerhörd trängsel. Hade tänkt att jag kanske skulle avsluta hela loppet med att köra lite intervaller, men när starten gick mindes jag att hela loppet INLEDS med just intervaller. Först rör det sig nästan inte alls och när det börjar bli en chans att springa lite blir det oerhört ryckigt med väldigt varierad hastighet. Dessutom är första kilometern säkert dubbelt så lång och båda dessa fenomenen för att det alltid är tanter som vägrar ställa sig längre bak trots att de redan från början vet att de tänker gå hela loppet i sina jeans och promenadskor. I år lossnade det inte ordentligt förrän vid tre kilometer. Vetitusan om jag tänker springa det nästa gång på grund av trängseln. Och jag som ändå försöker ställa mig långt fram för att komma iväg i bra fart. Men tydligen inte tillräckligt långt fram.

När det kommer till mitt träningsprogram inför Stockholm Halvmarathon går det väl lite si och så. Gympa, jobb och husrenovering har kommit i vägen för att följa programmet fullt ut. Jag har ökat distansen en gång. Skulle springa 7,5 kilometer. Blev åtta eftersom jag missbedömde lite när jag skulle vända. Gör inget så länge det är åt det hållet. Det är det enda längre pass jag har sprungit. I helgen som gick blev det inga åtta kilometer. I torsdags däremot körde jag det första fartlekpasset, men att kalla det för lek är lika rättvisande som att säga att födslovärkar inte är värkar utan sammandragningar eller att frukt också är godis. Kalla det för dess rätta namn. Fartpina eller så. Så jobbigt. Var till och med tvungen att gå korta perioder för att jag var så trött.

Idag körde jag ett intervallpass och jag måste erkänna det igen – intervaller är inte min grej. Idag var det uppvärmningsjoggning i 2,5 kilometer och sedan 10×150 meter med 30 sekunders ståvila mellan varje intervall. Jag kan verkligen inte springa fort och förmodligen är det ingen mer än jag själv som ser att jag springer fortare i intervallerna än när jag joggar. Dessutom blir det ett jädrans flåsande och den här årstiden innebär det att ett och annat flygfä slinker ned i strupen. Ja, ja, jag får väl vara nöjd så länge det inte har fjädrar. Skulle kännas svårt att hålla farten uppe med en vipa eller ladusvala i halsen. Passet avslutades med två kilometers nedjoggning. Det gick verkligen inte fort och benen kändes som trästockar, men efter kanske 1,7 kilometer kände jag ändå att jag började få lite mer rörelse i benen igen. Skönt. Ska försöka minnas den känslan.

På onsdag är tanken att jag ska köra det första långintervallpasset, det vill säga uppvärmningsjogg, 6×500 meter intervaller och nedjoggning. Det ser jag verkligen inte fram emot. Orkade ju knappt springa 150 meter med fart idag. Hur i hela friden ska jag orka 500 meter. Sex gånger. Är rent av livrädd, men det är bara att bita ihop. Det slutar ju att göra ont när jag har sprungit färdigt och efter en intervall kommer jag ju ändå ned i andning efter kanske mindre än en minut. Ser mer ifram emot ”långpasset” på åtta kilometer på fredag.

Lämna en kommentar

Filed under DN Stockholm halvmarathon, Träning

Upprepad skidåkning och benintervaller

Förra veckan kunde jag nästan inte gå och framför allt inte sitta med benen i kors utan att stöna högljutt på grund av träningsvärk. I lördags åkte jag 1,2 mil längdåkningsskidor igen. Dagen efter knappt någon träningsvärk. Slutsats: 1) antingen sjukt tränad på en vecka. 2) eller så latade jag mig i spåret andra gången. Gissar själv på det första. Så klart.

Å andra sidan kan det ha berott på att jag redan hade träningsvärk sedan min familj tvingat mig att genomgå ett fystest tillsammans med en animerad superbiff på XBoxen i fredags kväll. En påse blandat av knäböj på ett ben, armhävningar och 3×30 sekunder höga knän i raskt tempo. Resultat: Svettig mamma/sambo till fredagstacosen och träningsvärk i vader och rumpa dagen efter.

Och som den fokuserade och härliga träningsmänniska jag är körde jag gympa på söndaskvällen. Nytt intervallpass. Var rädd redan från början och kom på mig själv med att maska under första vanliga gympahalvan för att spara mig till intervallerna. Orkade ändå inte med de värsta mördarövningarna under hela intervallen på 45 sekunder. Samtliga mördarövningar fokuserade på lårmusklerna. Insikt: måste träna mera lår. Hoppas på snabbare löpning som belöning. Kanske ska testa redan ikväll. Om snön har smält bort från vägen.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Intervaller i grusgropen

Här hade man världens problem att över huvud taget få ihop ett lag till Ölands kyrkstafett. Men så började jag försöka övertala en av de trogna gymparna. Hon sa att hon faktiskt hade funderat på att börja springa lite, men inte hade kommit igång än. Vi pratade lite till och plötsligt hade hon anmält sin man som frivillig. Han var inte där då. Men så började hon springa lite själv och bestämde sig för att vara med i stafetten om hon blev lovad den kortaste sträckan. Inga problem. Sträckan var hennes. Men nu har hon blivit besatt. Hon springer till och med till gympan innan hon kör ett pass där. Sedan får hon, tack och lov, skjuts hem efter passet.

Ikväll sa hon att vi tydligen skulle springa intervaller i grusgropen imorgon. Hon hade pratat med någon PT någonstans som sa att det var bästa uppladdningen. Intervaller i backe, 5×90 sekunder (eller vad det nu var) och sedan tio minuters joggning på slutet. Jag är i chock. Och vet inte om jag vågar haka på. Fast lite sugen är jag måste jag erkänna. Det skulle kunna funka, men förutsättningen är att jag tar med mig barnen. Det skulle kunna gå. Med lite mutfika så. Kanske ska fundera på det där och i så fall gå lite tidigare från jobbet kanske. Hmm, det tål att tänkas på.

Lämna en kommentar

Filed under Träning