Tag Archives: livskris

Funderar på att skaffa mig en ålderskris

Jag har aldrig nojat över att bli äldre. Jag har alltid välkomnat ett nytt år till livet och nästan lite förväntansfullt och nyfiket sagt hej till det. När jag var yngre var det ju inte så konstigt att man gillade att bli äldre eftersom det kom så många fördelar med det – få skåp i skolans korridor istället för böckerna i bänkar, få köra moppe, gå på 16-årsdisko, rösta, köra bil, gå på krogen och köpa billigt vin i spritbutiken. När jag sedan passerat alla de där gränserna och jag var fri att göra vad jag ville fortsatte jag att gilla att bli äldre. Jag kanske fortfarande tycker att jag peakade när jag var 26 år, men så mycket sämre har det inte blivit sedan dess. Absolut inte. Även om bakfyllorna nu för tiden sitter i minst två dagar och sovstrecken från kudden inte försvinner från ansiktet förrän någon gång efter lunch så tycker jag fortfarande att jag är i en bra ålder.

När jag fyllde 30 förklarade jag min frånvaro av ålderskris med att jag smart nog hade sett till att hänga med folk som var minst ett år äldre än jag. Det gjorde att när jag väl uppgraderades till 3.0 hade alla andra omkring mig redan gjort det minst ett år tidigare.

När jag härom året fyllde 40 år sa min kompis J till mig att det var coolt att bli förti. Att det liksom gav en lite mer pondus. Jag tror att det ligger något i det. En har ändå varit med ett tag. Jobbat lite här och var med lite vad som helst, men ändå jobbat ganska länge på några ställen och har hunnit skaffa sig erfarenhet och kunskap som ger en – just det – pondus. Men det finns en hake. Med åldern och den där pondusen kommer också att man inte tar vilken skit som helst. Orättvisor, elakheter, sexistiska kommentarer och påhopp får inte passera lika lätt som för tjugo eller tjugofem år sedan. Då kunde en ha överseende med det, tänka att den som plattade till en säkert hade rätt i sak och bara hade sovit lite för dåligt för att framföra på det på ett mjukare sätt eller att personen bara försökte vara lite rolig och att det gick kanske lite så där den här gången. Så är det inte längre.

Jag ser fortfarande mig själv som en person som inte backar för att kompromissa mig fram till lösningar så att båda parter blir nöjda – eller lika missnöjda. Jag är inte den som picks a fight. Jag gillar att ha trevligt och anstränger mig för att jag och människorna omkring mig ska ha det, men till en viss gräns. Om jag har försökt och möts av trångsynthet eller har framfört synpunkter och kommit med förbättringsförslag och det möts med ovilja till att ens vilja försöka förstå mig. Eller om jag blir behandlad som den där oerfarna och trumpna tonåringen trots att jag har fyllt mina pondusfyllda förti. Då ger jag upp. Det kan inte vara värt det. Jag vill helt enkelt inte ta någon skit. Och det borde inte den trumpne tonåringen heller göra om en inte förtjänade det.

Det här kan ju ses som något bra. Och i grunden tycker jag ju att det är det, men det är inte lättare. Man mår lite sämre och har lite mer panik och plötsligt är man där och snusar på en livskris. Frågan är ju bara om det är värt att ta klivet över gränsen och krisa till det ordentligt. Säga upp sig, sälja huset, bosätta sig på en båt eller eremitstuga mitt i sjumilaskogen, börja tatuera sig så här i den gyllene medelåldern och skaffa fränare frisyr i fränare färger. För det är väl så man gör när man ålderskrisar – skolar om sig, skiljer sig, går en keramikkurs, öppnar pensionat på Österlen och börjar med Qi gong. Eller så genomför man en svensk klassiker och springer ultralopp. Eller tar motorcykelkörkort, köper en HD, skaffar cowboyboots och odlar skägg.

Eller så traskar man på och odlar sin bitterhet och beställer tid för att klippa topparna och steker blodpudding och sover för lite.

Någonstans kanske det handlar om att ta ansvar, men ingen skit. Kanske kan det vara lite uppfriskande med en kris.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv