Tag Archives: löpning

Funderar på att sluta med löpning

Jag är så trött. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Och däremellan försöker jag klämma in kanske lite för mycket träning. Jag kan ju inte bara sluta på jobbet. Och jag kan inte sluta med hemma. Men jag kan sluta med träning. Funderar på att göra det. Eller åtminstone fundamentalt ändra inställning till det. Jag orkar inte stressa för att hinna träna. Å andra sidan tror jag att träningen kanske får mig att hantera stress bättre. Den får mig i alla fall på mycket bättre humör. När jag väl gör den. Men jag kanske måste göra helom med löpningen. Sluta springa i grupp. Sluta springa med klocka. Sluta försöka klämma in ett förutbestämt antal pass i veckan. Sluta springa en viss sträcka eller ett visst tempo. Jag hatar ju att behöva stressa för att kunna passa en träningstid.

Antingen så dekar jag ned mig helt och slutar springa och så börjar jag från noll om andan skulle falla på. Eller så ändrar jag min attityd och känner mig nöjd för varje liten meter jag har förflyttat mig. Kanske börjar jag med detta redan nu. Ja, nu är det jag som låter bli att byta till träningskläder och istället går ut och drar ogräs ur det som en gång var en grönsaksodling och som sniglarna effektivt har sett till att eliminera tillsammans med svinmålla, vind och annan skit.

Lämna en kommentar

Filed under Trädgården, Träning

Calles löparlektion vände kanske allt

Igår ägde löparlektionen jag hade vunnit med Högby IF:s Calle Nilsson rum. Och jag hade roligt. Jobbigt var det och det märks att jag har sprungit mycket mindre sista tiden. Flåsigt och eländigt, men ändå kul. Kul att springa med lite nytt folk i omgivningar jag inte brukar springa annars. Inte för att jag pratade med så många och inte för att jag förmodligen kommer att springa där igen inom den närmaste tiden, men ibland kan det räcka med en gång för att det ska bli en kick. Nu känner jag mig sugen på att springa lite längre sammanhängande pass också och inte bara intervaller. Fick frågan när jag kom hem vad jag hade lärt mig. Det mesta kunde jag redan – i teorin – men jag lärde mig att när man lyfter benet och drar upp knäet ska man samtidigt lyfta tårna för att få en bättre fotisättning med ett kraftigare frånskjut. Det hade jag ingen aning om innan. Så det försökte jag tänka på när jag sprang igår och lyckades väl med det hela cirka noll gånger under hela passet. Men nu vet jag hur man SKA göra i alla fall. I teorin.

Fick också idag min medalj från Ölands kyrkstafett och tänkte ändå att det vore roligt att samla ihop ett nytt knippe medaljer för det här året. Och så kom jag ikväll att gå in och se på resultatet för laget Superhjältarna från kyrkstafetten. Ett av de absolut roligaste lagen och även ett av de snabbare. En bedrift att springa i superhjältedräkter som täckte ansiktet och dessutom springa så fort. Imponerande!

Superhjältarna

Superhjältarna

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Lopp och löpning är kanske inget för mig

Eller löpningen kanske kan vara det. Kanske. Men lopp – devettefan. Jag tycker ju att det är så roligt att springa lopp. Folkfesten, nervositeten (som ofta i och för sig tar sig alldeles för stora proportioner), det härliga i att få jogga runt med människor som göra samma sak som jag, känslan över att få gå i mål och få en banan och en medalj. Men stressen den är fan inte rolig. Jag vågar knappt anmäla mig till några lopp längre och allt beror på hälsan. Jag tycker att jag alltid har lite ont i halsen. Antingen så är det verkligen så att halsen är min akilleshäl och att det är där alla geggvirus som barnen drar hem sätter sig där på mig och då vill jag inte springa. Eller så är det psykiskt ont i halsen jag har har titt som tätt och då kan man fråga sig vad det beror på. Kanske är det stress. Jobbstress i kombination med vardagsstress och så lite träningsstress på det. Kanske är det prestationsångest. Och det är ju så töntigt att jag nästan inte vågar skriva om det. Prestationsångest över vaddå? Det är ju inte så att jag någonsin aspirerar på någon form av seger av de lopp jag ställer upp i. Och det spelar ju ingen roll vilken tid eller snittid jag får i loppet. Jag tävlar ju bara mot mig själv. Eller gör jag det.

Vi är några som har börjat att springa intervaller tillsammans en gång i veckan. Jag brukar vara med kanske var tredje gång på grund av ont i halsen. Det går ju mycket bättre att springa intervaller i grupp. Jag ger järnet mer och jag fullföljer samtliga planerade intervaller, men kanske är det så att jag inte kan låta bli att påverkas av snacket från vissa av dem. Jag borde verkligen bara stänga av eller lyssna och bejaka och berömma de som vill berätta om hur många gånger i veckan de tränar. Peppa dem och säga att de är duktiga och att jag är imponerad. Och det kan jag väl göra, men det slutar ju inte där. Sedan går jag här hemma och tänker på att jag borde springa oftare, borde köra mer styrka hemma och så får jag ännu mer ont i halsen. Det är som om den ångest jag tycker att deras träningshets utstrålar smittar av sig på mig. Jag får ångest för att jag inte tränar och tycker mig bara gå här hemma och bli fetare och fetare.

Jag kanske borde börja springa ensam igen och köra hela löpningsgrejen solo. Inga tider att passa. Bara sticka ut när det passar mig. Själv välja vilket pass jag ska köra eller hur långa mina intervaller ska vara. Eller bara lägga ned. Jag kanske mår bäst av att vara lat. Jag har ju ett behov av att bara sitta och glo också. Och för varje timme som jag är ute och tränar känner jag att det är en timme mindre från mina barn och en timme mindre från allt som behöver göras här hemma. Jag kanske ska sluta kvalitetsträna och istället nöja mig med om det bara blir en runda i veckan. Vänta in tiden tills barnen blir äldre och slutar dra hem elakheter från skola och fritids. Samtidigt känns det så tråkigt att sunka ned sig konditionsmässigt när jag en gång lyckades bygga upp mig till att klara att springa en halvmara. Kanske kan jag ändå hänga med på de där intervallerna och sedan köra resten själv. Och bara anmäla mig till lopp i smyg så att ingen vet om det och kan kolla in min sluttid. Kanske kan löpningen då bli bara för mig igen. Kanske försvinner den smittade ångesten. Kanske slutar min hals göra ont.

Uppdatering: Ser på mina gamla blogginlägg om träning att det här är en gammal historia som jag har ältat och ältat. Denna hals. Men också att jag tydligen läst någonstans att det oftast är psykiskt. Kanske bäst att bestämma sig för det då och sluta gnälla.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Det bästa med att springa intervaller

är att man får sluta springa dem till slut. Jag kom ut. Ensam. Och kände mig trots allt ganska peppad. Jag hade innan dess bestämt mig för att köra 5 x (4+1+1+1). Fyra minuter är jädrigt länge att springa en intervall och det var en sabla tur att det mörknade på ganska snabbt för grimascherna jag tvingades göra för att orka har skrämt skiten ur vilken mötande bilförare som helst. Men det gick ändå bra. Och jag tyckte att jag sprang fort. Jag tror att jag höll ett tempo på under fem minuter på kilometern och det är snabbt för att vara jag. Den där enminutersintervallen gick snabbare så klart. Och mellan varje intervall gick jag. Hade först tänkt att joggvila, men eftersom jag springer så oerhört långsamt i vanliga fall hade inte skillnaden mellan intervall och joggvila blivit tillräckligt stor. Plus att jag kanske helt enkelt inte orkade på grund av helt slut. Med uppjogg och nedjogg blev det ändå en runda på nästan en mil.

Och nu, så här flera timmar efteråt, känns det så underbart härligt i både benen och skallen. Är riktigt sugen på att ge mig ut igen. Har förresten plockat ur de där gelekuddarna som jag har haft under hälarna. Tänker att om jag bara tänker på löptekniken och fotisättning så borde det gå bra. Och så stretchar jag fötterna efteråt.

Måste ta och anmäla mig till Wings for Life också. Ett roligt mål att ha. Dessutom är det för en god sak. Och så får man springa över Ölandsbron. Bara det är nästan värt 400 spänn.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

Intervaller ensam eller i grupp

Igår sprang jag inte intervaller trots att jag nästan hade lovat min löparkompis (och mig själv) att jag skulle göra det. Yngsta barnet var hemma med feber och superhosta och om jag kände efter hade jag väl också lite ont i halsen. Den där halsen. En akilleshäl eller dålig ursäkt för att inte ge sig ut. Idag mår jag ju bra så jag skyller på instabil mental hälsa eller vanlig hederlig lathet.

Men idag då? Idag kan det väl ändå bli av. Har inte bestämt mig för om jag ska springa ensam på dagen när det är ljust eller tillsammans med löparkompisarna i eftermiddag i lite mer skumrask. Och om jag väljer ensamheten har jag inte helt bestämt vilka intervaller jag ska springa. Antingen springer jag de som jag hoppade över förra veckan. De var upplagda så här: 2 minuter intervall, 1 minut vila, 3 minuter intervall, 1 minut vila, 4 minuter intervall, 1 minut vila och så alltihop en gång till. Eller så tar jag intervallerna som är planerade för löparkompisarna ikväll. De ser ut så här: 4 minuter intervall, 1 minut vila, 1 minut intervall, 1 minut vila och så kör man det fem varv. Kan väl säga att jag tycker att den där stegrande intervallserien från förra veckan låter mest lockande, men vi får se. Hur som helst blir det till att programmera intervallerna i Runkeeper i telefonen. Min Tomtom-klocka klarar inte av intervaller som är olika långa. Än. Men med tanke på hur ofta programvaran uppgraderas och förbättras dröjer det väl inte förrän det går där också. Är än så länge mycket nöjd med klockan. Lättar att springa med den på armen än iPhonen måste jag säga. Frågan för dagen är också: Broddar? På eller av? Får kanske ge mig ut och reka lite framåt dagen.

Håll nu tummarna för att jag verkligen kommer ut. Vädret är ju egentligen perfekt. Någon minusgrad och vindstilla.

Lämna en kommentar

Filed under Träning

2013 års samlade löparinsats

Sist ut

Sist ut

Eller kanske sisten in i året samling. Inledde årets sista dag med att springa ett lopp. Tuffade till mig och anmälde mig till långa rundan vilket betydde två varv på vardera fem kilometer. Korta rundan var ett varv. Kollade förra årets tider på deltagarna och insåg att chansen fanns att jag med min uppenbarelse skulle bidra till en ny jumbo. Helt okej så länge jag inte skulle vara FÖR mycket sist. Tänkte att de där arrangörerna ville väl också gå hem och fira nyår någon gång. Så jag anmälde mig till 10 kilometer Sylvesterlopp i centrala Kalmar och förberedde mig på total sololöpning på andra varvet. Men det blev ingen sololöpning. Och jag blev inte superdeppig av att jag mötte vinnaren på 10 km på sitt upplopp när jag precis gav mig ut på mitt andra varv. Och jag kom inte sist. Jag kom elva från slutet. Till och med tolva om man räknar med hon som bröt loppet. Och kanske härligast av allt. Jag sprang under en timme. Kanske inte med så mycket marginal, men under en timme är trots allt 59:46. Sjukt nöjd. Jag kanske kan springa lite snabbare än jag tror då. Blev sporrad att köra lite intervaller så här på mildvintern också. Sedan åkte jag till nyårsfesten och åt chips.

Årets skryt

Årets skryt

På bilden saknas det obligatoriska vattenglaset från Margaretaloppet och första deltävlingen i Vintercupen där inga priser delas ut. Är självklart nöjdast med den där halvmaramedaljen från Stockholm i september. Funderar på om de ska bli lika många nästa år. Har inget lopp inplanerat för 2014. Får ta och fundera på vilka det ska bli. Kanske ett midnattslopp i någon stad. Men först de där intervallerna då…

1 kommentar

Filed under Träning

Vintercupen – deltävling 2

Den gick egentligen i Ålem/Blomstermåla. 7,3 kilometer, enligt uppgift, krävande terräng. Den sprang jag inte på grund av kyrkosjungande barn. Men efter sången slog jag till. Terräng jag också och lite backar, men sedan tog väl likheterna slut. Jag sprang lite på känn och gissningar vilket gick ömsom bra och ömsom mindre bra. Hade hört om andra som sprungit på en stig längs vattnet och sedan upp ”maskinhallsbacken” och tillbaka till bommarna i Rällaskogen. Jag sprang och sprang och sprang och hittade till slut en väg som svängde upp åt höger. Det visade sig vara den omtalade maskinhallsbacken. Så långt gick det bra, men sedan började trasslet. Jag hamnade på golfbanan och visste inte hur jag skulle springa. Och trött var jag i benen. Irrade fram och tillbaka på golfbanan och spanade efter såväl hål i stenmuren att ta mig igen om och in i skogen igen och efter golfare som kanske skulle bli arga för att jag sprang på deras fina gräsmatta eller som skulle kunna slå i väg bollar som skulle kunna landa i min skalle. Inget av de senare hände, och hålet i muren hittade jag. Till slut. Men då hade jag ingenting kvar i benen. Var inte för flåstrött eller hade mjölksyra i benen. Men benen var bara slut. Väl framme vid bommarna såg jag på telefonen att jag sprungit ihop nästan 9 kilometer. Nöjd. Men fort hade det inte gått. Men långt var det. Inser att jag kanske måste springa oftare än var tredje helg. Kanske redan nästa. Om jag hinner.

Lämna en kommentar

Filed under Träning