Tag Archives: lopp

Lopp och löpning är kanske inget för mig

Eller löpningen kanske kan vara det. Kanske. Men lopp – devettefan. Jag tycker ju att det är så roligt att springa lopp. Folkfesten, nervositeten (som ofta i och för sig tar sig alldeles för stora proportioner), det härliga i att få jogga runt med människor som göra samma sak som jag, känslan över att få gå i mål och få en banan och en medalj. Men stressen den är fan inte rolig. Jag vågar knappt anmäla mig till några lopp längre och allt beror på hälsan. Jag tycker att jag alltid har lite ont i halsen. Antingen så är det verkligen så att halsen är min akilleshäl och att det är där alla geggvirus som barnen drar hem sätter sig där på mig och då vill jag inte springa. Eller så är det psykiskt ont i halsen jag har har titt som tätt och då kan man fråga sig vad det beror på. Kanske är det stress. Jobbstress i kombination med vardagsstress och så lite träningsstress på det. Kanske är det prestationsångest. Och det är ju så töntigt att jag nästan inte vågar skriva om det. Prestationsångest över vaddå? Det är ju inte så att jag någonsin aspirerar på någon form av seger av de lopp jag ställer upp i. Och det spelar ju ingen roll vilken tid eller snittid jag får i loppet. Jag tävlar ju bara mot mig själv. Eller gör jag det.

Vi är några som har börjat att springa intervaller tillsammans en gång i veckan. Jag brukar vara med kanske var tredje gång på grund av ont i halsen. Det går ju mycket bättre att springa intervaller i grupp. Jag ger järnet mer och jag fullföljer samtliga planerade intervaller, men kanske är det så att jag inte kan låta bli att påverkas av snacket från vissa av dem. Jag borde verkligen bara stänga av eller lyssna och bejaka och berömma de som vill berätta om hur många gånger i veckan de tränar. Peppa dem och säga att de är duktiga och att jag är imponerad. Och det kan jag väl göra, men det slutar ju inte där. Sedan går jag här hemma och tänker på att jag borde springa oftare, borde köra mer styrka hemma och så får jag ännu mer ont i halsen. Det är som om den ångest jag tycker att deras träningshets utstrålar smittar av sig på mig. Jag får ångest för att jag inte tränar och tycker mig bara gå här hemma och bli fetare och fetare.

Jag kanske borde börja springa ensam igen och köra hela löpningsgrejen solo. Inga tider att passa. Bara sticka ut när det passar mig. Själv välja vilket pass jag ska köra eller hur långa mina intervaller ska vara. Eller bara lägga ned. Jag kanske mår bäst av att vara lat. Jag har ju ett behov av att bara sitta och glo också. Och för varje timme som jag är ute och tränar känner jag att det är en timme mindre från mina barn och en timme mindre från allt som behöver göras här hemma. Jag kanske ska sluta kvalitetsträna och istället nöja mig med om det bara blir en runda i veckan. Vänta in tiden tills barnen blir äldre och slutar dra hem elakheter från skola och fritids. Samtidigt känns det så tråkigt att sunka ned sig konditionsmässigt när jag en gång lyckades bygga upp mig till att klara att springa en halvmara. Kanske kan jag ändå hänga med på de där intervallerna och sedan köra resten själv. Och bara anmäla mig till lopp i smyg så att ingen vet om det och kan kolla in min sluttid. Kanske kan löpningen då bli bara för mig igen. Kanske försvinner den smittade ångesten. Kanske slutar min hals göra ont.

Uppdatering: Ser på mina gamla blogginlägg om träning att det här är en gammal historia som jag har ältat och ältat. Denna hals. Men också att jag tydligen läst någonstans att det oftast är psykiskt. Kanske bäst att bestämma sig för det då och sluta gnälla.

Lämna en kommentar

Filed under Träning