Tag Archives: Love my lurv

Hårig som en kvinna

Kvinnoben

Kvinnoben

Jag har börjat få panik på det nu. Det är ju inte snyggt. Funderar till och med på om jag för första gången i mitt liv ska testa att vaxa. Hemma då. Men så tänker jag att det är ett svek. Det är ju så här jag ser ut. Och jag har inga problem att leda gympa med de här ludna spirorna. Skulle nog ha betydligt större problem att ta på mig ett par ljusare tunnstrumpor till fest. Usch, bara tanken får mig att skriva vax på inköpslistan.

Läste den här mejlintervjun med Anna Charlotta Gunnarson. Hon hade börjat med ögonbrynen, sedan under armarna och till sist benen. Det kan ju vara ett knep. Att gradvis vänja sig. Fast jag börjar med benen. Vi får väl se hur långt jag tar det.

Sedan gick jag och tog en dusch. Och lät rakhyveln ligga. Den här gången.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Vardagsliv

Lurvas light

Haiwy

Haiwy

De här kompisarna och jag gick och ledde gympa i tajts som slutade ovanför knäna igår. Som en inspiration av och hyllning till min favvolurvasblogg. Fast lite mer light. Eller mesigt. Och nu börjar det kännas besvärligt långt så jag antar att det ryker snart. Kanske.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Vardagsliv

Den kvinnliga disciplinen

Och just som jag sitter här och ladda för höstens första gympapass, som jag vet att jag inte kan tillräckligt bra, tvekar på om jag själv ens kommer att orka och vet att det kommer att dallra extra mycket om magen när jag genomför efter sommaruppehållet läser jag det här fina blogginlägget från Love my lurv. Disciplin, flickor! Disciplin. Då kommer allt att kännas bättre. Urk!

Lämna en kommentar

Filed under Träning, Vardagsliv

Kroppsbehåring och underbar blogg

Mina kanske lite väl släta ben

Mina kanske lite väl släta ben

Jag har funderat en hel del på det här med kvinnors kroppsbehåring och hur skämmig den är i vårt samhälle. Jag, som definierar mig som feminist, är ändå där och skaver med hyveln både lite här och där. Kan erkänna att jag inte är fanatisk och lätt går och gympar med en veckas stubb på benen, men på sommaren är jag inte helt bekväm med att gå i kjol eller shorts och visa upp håriga ben. Men varför är det så här? Varför kan jag inte bara acceptera att det är så här jag ser ut och att det är okej? Jag är så otroligt hårt formad av Barbieidealet. Jag tycker i och för sig att det är helt okej att jag är lite fet och jag väljer ju själv att inte sminka mig varje dag och så vidare, men vid behåringen tar det stopp. Jag försöker mentalt bearbeta mig själv att jag ska våga sluta raka benen och kanske till och med armhålorna på samma sätt som jag förbereder mig mentalt på att själv kunna nacka de där hönsen jag så gärna vill ha. Men jag tror nästan att jag kommer att nacka ungtuppar innan jag sträcker upp näven och visar en orakad armhåla. Jag tar alltså hellre livet av en varelse än visar hur jag ser ut egentligen. Helt sjukt!

Men så ramlade jag över den fantastiska bloggen Love my lurv. Läs, läs, läs! En 40-årig morsa ifrågasatte sitt rakande och tog mod till sig och började låta härligheten växa. Sommaren 2012 skulle bli sommaren då hon lät håret frodas på hela kroppen. Hela bloggen är så fantastiskt skriven och det är inte hela tiden inlägg om hur modig hon är utan även om hur fult hon tycker att hennes hår är och hur hon våndas och nästan vänder halvvägs till jobbet första dagen hon har kjol och orakade ben. Det är en så peppig blogg. Blir sugen på att göra likadant. Jag tror egentligen att det skulle kunna funka ända tills vi kommer till ansiktsbehåringen. Jag är ju där och rycker i ögonbryn, mustasch och skäggstrån. Det är verkligen det jag skulle ha svårast för. Så modig blir jag nog aldrig.

Och så tänkte jag på att det här problemet har ju aldrig män. De kan vara hur håriga som helst och det är bara manligt och fränt. Men så tänkte jag lite till och det stämmer ju inte riktigt. För det ska vara hår, men på rätt ställe. Bröst och ben är okej. Axlar och rygg är inte okej. Och tvärtom är inte heller bra. Hur många män tycker inte att det är jobbigt att tappa håret på huvudet. Känns nästan främst som om amerikanska män i tv-serier tycker att det är jobbig för när jag tänker efter känner jag nästan inga män i Sverige som ser det som ett problem. Eller så gör de det och rakar helt enkelt av alltihop.

Och skäggväxten. Den ska ju vara kraftig och tät för att vara fin. Men hos de män där den mer kommer i spridda skurar, de är där och rakar och rakar för att det inte ska synas hur ”omanliga” de är. Men varför är detta hår en så stor issue? På båda håll.

Och varför har andra så stort problem med att kvinnor slutar att raka sig? Ni minns väl fortfarande nätdrevet mot tjejen i publiken i melodifestivalen vars orakade armhåla gjorde att hon fick ta emot mängder med spott och spe, fick Facebookgrupper mot armhålan och till och med blev en nyhet i kvällstidningarna. Det enda hon hade gjort var att stå för att hon är människa och dessutom visa upp det offentligt. Och då inte ens så tydligt som tjejerna i Hairy pits club.

Jag pratade med en kollega om detta med håret härom dagen och hon hade kommit fram till det att om man som kvinna gjorde avsteg från den kvinnliga normen kände man ofta ändå ett stort behov av att någonstans bekräfta sin kvinnlighet. Hon berättade om en chef på ett hotell som alltid var väldigt strikt klädd i kostym, skjorta knäppt ända upp i halsen, kort bakåtslickat hår, osminkad, men på fötterna alltid skor med stilettklackar som för att bekräfta att hon ändå var kvinna. Jag hade samma tankar när jag klippte av mig mitt långa hår. ”Jo, men det kan bli fint, men då måste jag se till att sminka mig varje dag, ha kjol/klänning oftare och börja ha örhängen varje dag.” Det räckte liksom inte med att bara klippa mig kort. Det är som om man tänker att en hårig armhåla kräver sin glitterklänning.

Jag funderar vidare och fortsätter att jobba med mig själv mentalt och under tiden fortsätter jag att läsa den underbara Love my lurv.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Vardagsliv