Etikettarkiv: potatisodling

Längsta passet hittills och i programmet

Idag är det dags för 18 kilometer löpning. Har aldrig tidigare sprungit så långt i mitt liv. Det kommer att gå bra. Har tänkt ut en runda som jag tror är kring 18 kilometer. Den innehåller mest asfaltlöpning som vanligt, lite skog och lite backe. Det kommer nog att gå bra. Jag springer ju så oerhört långsamt. Och – faktiskt – känns foten bättre än på länge. Det enda som känns lite jobbigt är att det blåser mycket idag och att jag drack vin igår.

Nu är det två veckor kvar till loppet. Under de veckorna blir det ingen alkohol. Inte för att jag tror att det kommer att förändra något inför loppet, men med tanke på att jag alltid får för lite sömn i jobbveckorna känns det onödigt att inte låta sig komma ikapp sömnmässigt på helgen genom att dricka ett glas vin eller två på kvällen. Särskilt som jag nu har utsatt mig för att träffa flera förkylda människor den här helgen och något sådan har jag verkligen inte tid med. Tänker att tillräckligt med sömn kan vara en bra grej för att mota bort sådant elände. Och lite trädgårdsarbete.

Nu är det jag som  – på redit den här gången –  går ut och plockar upp den där potatisen jag har odlat.

Annonser

Lämna en kommentar

Under DN Stockholm halvmarathon, Träning

Vuxen är det nya tuffa

Eller tråkig, som min kompis S tyckte när hon insåg att hon skulle ägna sommaren åt att läsa om en molekyl, knappt kan hålla ögonen vakna efter klockan 22 en Valborgskväll och mest drömmer om att odla potatis. Men det är det som är grejen. 1970-talisterna har tröttnat på att leka tonåringar eller unga föräldrar som möter sina sjuåriga tonårsbarn halva åldersvägen. De drömmer inte längre om sena kvällar på krogen och gör de det blir de smärtsamt påminda om hur trist de tycker att en kväll på lokal är när de gör ett av sina sällsynta besök på något mer eller mindre hippt ställe. De ser på riktigt fram emot fredagsmys med Så ska det låta och de vardagskvällar då Antikrundan sänds är heliga. Lördagsmornar med Ring så spelar vi och Melodikrysset är symbolen för helg och ledighet. Och de står för det. De nästan koketterar med det. Även om de också gärna tittar på Babel eller upphottade Kobra för balansens och själens skull.

Som de stolta mentala pensionärer de säger sig vara följer också ansvaret för jobb, familj och hem och de tar det med glädje. Inte på samma sätt som deras föräldrageneration där gnuggandet av en redan skinande blank diskbänk inte kan ägnas för mycket tid och ibland kan vara måttet på hur lyckad man är. Eller ibland mer är ett krampaktigt sätt att ha kontroll. De slits förstås mellan karriär, kvalitetstid med barnen och ett fläckfritt hem, men till slut inser de att det som verkligen betyder något är ändå barnen. Karriären får antingen vänta eller prioriteras till ett vanligt jobb med sköna kollegor att garva ihop med och något som ger en stabil summa på kontot den 25 varje månad. Och det fläckfria hemmet får ett grått lager damm över sig och förvandlas till och försvaras med ett ”bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete” eller ”alla dessa allergier beror på den där hysteriska städningen.” Ansvaret är konstant och det prias till familjen och från hemmets hygien. De som inte klarar att stå för sitt skitiga hem fullt ut köper en städerska och skäms inte nämnvärt för att det gör dem till de bidragstagare de kanske annars gärna förfasar sig över. Men det är en annan historia och don’t get me started on RUT.

Och samtidigt stressar de runt för att kunna baka det där surdegsbrödet på sin välmatade Herman, sylta och safta och stoppa den där korven för att riktigt bevisa för sig själva och sin omgivning att de minsann kan ta hand om och ansvar för så väl familj som hem. För inte handlar det väl plötsligt om att man faktiskt tycker att det är roligt och avkopplande att utnyttja sitt nyrenoverade kök till mer än femtion minuters hetslagad vardagsmat?

Eller så handlar det här som vanligt bara om mig och är ett desperat försök att rättfärdiga mina dammråttor och försvara mina icke-tonåriga-kläder som jag ändå inte har råd att köpa. Fast jag vill ju på riktigt inte göra det heller. Köpa tonårskläder till mig själv alltså. Och helst inte till min sjuåring heller, men där är jag svag. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig står jag snart inte ut en minut till i mitt hem. Fast det löser sig säkert snart. Jag tror att det är ytterst få dagar kvar innan dammråttorna gaddar ihop sig och jagar mig med smällande käftar ur mitt eget hem. Jag måste genast planera en tillflyktsort. Där tänker jag ligga och kura och smida grymma planer på hur jag på ett våldsamt, om nödvändigt, sätt ska ta tillbaka makten över mitt hem. Jag hoppas att jag inte förlorar, men jag är beredd att ta mitt ansvar. Målet är att det ska vara genomfört tills Allsång på Skansen börjar sändas igen.

Lämna en kommentar

Under Vardagsliv