Tag Archives: twitter

En följare av vikt

Steffe

Ni som känner mig förstår varför denna dagen var en stor dag i mitt liv. Och jag som verkligen är en periodare när det gäller Twitter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Birroisk insikt?

Självinsikt?

Självinsikt?

Går det här ens att läsa? Men jag tolkar Birros inlägg som ett ögonblick av klarsynt självinsikt. För det är väl så han menar det? Att han är extra lättkränkt när han är låg? För han menar väl inte att folk kränker honom oftare, med flit, när han mår dåligt? Så paranoid är han väl ändå inte?

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Facebook, we need a break

Kära Fejan!

Vi har varit de goaste vänner i flera flera år nu. Vårt förhållande har varit intensivt och kärleksfullt. Ja, rent av passionerat. Jag har älskat dig lika mycket som du har älskat mig. Jag minns nästan inte ens tiden innan dig. Men precis som alla andra har vi haft våra ups and downs. Tidvis har det blivit nästan för intensivt. På gränsen till kvävande. Inte alls så kravslöst och lättsamt som i början under den första förälskelsetiden. Det har varit perioder då jag knappt har tänkt på något annat. ”Vad gör du nu? Vad händer när jag inte är med dig? Vad missar jag?” Vi har tagit paus från varandra under kortare perioder, perioder som har varit allt annat än lätta. Besluten att ta en paus har varit svåra att ta. När beslutet sedan är fattat och pausen ett faktum har det inte blivit lättare. Tankarna har hela tiden varit med dig. De här avgiftningsperioderna har varit bitvis plågsamma. Men när jag väl har tagit mig igenom den värsta tiden har jag kommit ut friare på andra sidan och till och med haft styrkan att återkomma till dig med klarare syn och mer distans.

Men nu har jag kommit dit igen. Jag insåg att jag blev mindre och mindre aktiv i vårt förhållande. Jag tog mer än jag gav och ett så ojämlikt förhållande vill jag inte vara en del av. Och när du dök upp i ny skepnad fick jag nog. Det har känts besvärligt varje gång, men efter ett tag har man vant sig och till slut glömt bort hur du såg ut tidigare. Men den här gången gick det inte över och i kombination med de ojämlika insatserna i förhållandet ger jag upp. Därför säger jag farväl nu. Det kanske inte är definitivt, men det är på obestämd tid. Jag lämnar inte helt den sociala webben. Jag hänger kvar lite på Twitter och G+, men där är jag inte alls lika fast. Det är inte samma sorts förhållande. De fungerar mer som nyhetskanaler än något annat.

Nu kommer mer av min tid och tankeverksamhet att ägnas min familj, jobb och livet utanför Ansiktsboken. Jag kollar ju fortfarande mina privata mejlkorgar, men inte varje dag. Men jag svarar i telefon. Oftast.

Så hej då Fejan. Du har varit en fin vän. Kanske möts vi igen. Någon gång.

1 kommentar

Filed under Vardagsliv

Kommunikationssemester

Det här är en telefon

Det här är en telefon

Jag skulle vilja börja med att göra klart att jag älskar min iPhone och att det där med smartphones verkligen är min grej. Jag älskar att ha Fejan på fickan och Twitter och bloggen och G+, men så den sista tiden har det börjat gå utför med min telefon. Det började med att skärmen tappade färg. Allt blev i olika nyanser av grönt och lila. Ganska snyggt, fortfarande funktionellt, men de där retrofotoapparna blev som att spela rysk roulette. Eller ja, kanske inte fullt så allvarligt, men det blev som att framkalla i totalt mörker där man inte hade en aning om hur bilden egentligen blev.

Härom dagen tog min skärm ett steg till och bestämde sig för att bli helt vit. Eller snarare ljuslila. Jag insåg att jag kunde svara när någon ringde eftersom jag vet var på skärmen jag ska dra fingret för att svara, men det är allt jag kan göra. Inget mer Wordfeudande och på lunchen hörde jag att jag fick ett SMS, men jag vet fortfarande inte från vem eller vad som stod i det.

Eftersom sambon plötsligt stod med två iPhone 4 erbjöd han mig att ta den ena. Väldigt snällt och det enda jag behövde göra var att gå in och få mitt SIM-kort stansat till iPhone 4-storlek och skaffa en SIM-adapter så att han kunde flytta sitt SIM-kort till en vanlig mobil och vidarekoppla samtalen från den till jobbmobilen. Detta fixades och när mitt klippta SIM-kort var på plats visade det sig att hans telefon var operatörslåst till en annan operatör.

Så jag dagen efter åkte jag till stan. Utan mobil. Och jäklar vad skönt det var. Lite läskigt innan eftersom vi var tvungna att faktiskt fatta flera beslut innan avfärden. Skulle jag handla mat på vägen hem? Vad behövde i så fall handlas? Var vi säkra på att det var allt för nu fanns ingen chans att revidera inköpslistan? Men det var så härligt att gå på stan i lugn och ro och veta att ingen kunde ringa och fråga när vi tänkte komma hem, om vi kunde svänga förbi och säga hej eller hämta/lämna grejer. Det var så skönt att tanken slog mig att jag kanske skulle ta en rejäl kommunikationspaus. Privat sett alltså. Inte arbetsmässigt. Facebookpaus (det har jag gjort förut och det gick till slut bra), Twitterpaus (den är i princip redan inledd eftersom jag helt enkelt inte hinner med det också) och G+ hann liksom aldrig riktigt börja innan pausen kom där också. Tänk så fantastiskt skönt att bara fokusera på en sak i taget. Nuet. Mitt FB-användande har i ärlighetens namn sägas redan minskat och bloggen är pinsamt misskött. Samtidigt skulle jag lätt kunna ta den där dator och mobilpausen och helt plötsligt leva 80-talsliv där man faktiskt vågade fatta beslut utan ett ”vi kan höras om det senare”, bestämma tid och plats för möte långt innan och ringa vänner från den fasta telefonen istället för att skicka ett SMS eller meddelande på Facebook. Och det skulle vara 80-taligt på riktigt utan nummerpresentatör eller telefonsvarare. Svarade man inte så berodde det på att man inte var hemma eller hade tid och man skulle aldrig veta om man hade missat något samtal. Var det viktigt skulle de säkert höra av sig igen. Underbart!

Den 10 oktober kan vi låsa upp sambons telefon för ett par hundralappar. Tills dess kanske jag skulle ta den där pausen. Fast jag skulle kunna sträcka mig till att behålla bloggen. Den är det ju ändå inte mycket bevänt med. Kanske skulle det bli det då.

Jag funderar vidare och återkommer. Här då antar jag.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

Öppenheten på nätet och rätten att vara anonym

Här hade jag tänkt att skriva ett bra och välformulerat inlägg om debatten som pågår med anledning av händelserna i Oslo och på Utøya och upploppen i London där vissa politiker pläderar för nedsläckta tjänster som Twitter och Facebook och varför inte hela internet. Och så skulle jag länka till flera superbra texter av människor som har skrivit väldigt intelligent om detta, men eftersom jag har tusen andra saker och göra och aldrig hinner skriva det där smarta blogginlägget har debatten nästan hunnit tystna innan jag hann att sätta mig här och ingen bryr sig längre och skulle bara tänka att det var såååå vecka 31 att skriva om det där. Fast kort sagt och utan omsvepningar tycker jag att alla ska ha rätten att vara anonyma på internet och i kommentarsfälten på tidningarnas och övrig medias sidor. Jag vill inte ens att redaktören ska veta att det är jag som har skrivit det.  Inte för att jag inte står för det jag har skrivit och jag tycker att det bästa är om man kan och vågar skriva under med sitt namn, men för att jag vill kunna uttrycka mina åsikter utan att behöva försvara dem i kassakön på Konsum eller på nästa gympapass. Får jag inte vara helt anonym avstår jag hellre och cencurerar mig själv och gör kanske därmed debatten mer ensidig. Särskilt som jag säkert inte är ensam om att avstå.

Men här kommer i alla fall alla bra länkar och en där jag inte helt håller med skribenten:

Mycket bra skrivet av Anders Mildner i Sydsvenskan om reportrarnas ansvar i kommentarsfälten. In med er bara!
Brit Stakston på JMW Kommunikation har också skrivit klokt om yttrandefrihet under hot av nätpaniken.
Och här har Anna Troberg från Piratpartiet skrivit en begåvad debattartikel i Aftonbladet i ämnet.

Och så en av Peter Sigfridsson, webbchef på Barometern, ett företag där man måste anmäla sig för att få kommentera. Jag kommenterar inte. Trollen i kommentarsfälten försvinner inte ändå, men kanske kan det på sikt bli en bättre kultur om de får möte lite vettiga argument eller blir avklädda och avslöjade som de fulingar de är. För vi vet ju hur det är med troll. Släpa ut dem i solskenet och de spricker.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Vardagsliv

Journalistförbundets kongress ropar

Ja, det kanske inte ropar på mig, men jag ropar efter den. Just nu pågår Journalistförbundets kongress på Djurönäset och jag är inte där. Jag har varit med de senaste tre gångerna har jag för mig, men nu är jag ju inte ens medlem i förbundet längre. Och jag saknar det. De där kongresserna är så jobbiga, långdragna och alldeles, alldeles – underbara. Istället följer jag #sjfkongress på Twitter och smygtittar på Bambusersändningen på datorn i köket i bästa Peeping-Tom-stil. Okej, det är väl min fetisch då – facklig politik. Fränt. Eller sorgligt.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsliv

S-ledaren och twitterglädjen

Håkan Juholt

Håkan Juholt

Redan på morgonen var det ute; valberedningen var enig om att föreslå Håkan Juholt som ny ordförande för det socialdemokratiska partiet med Carin Jämtin som partisekreterare. Så sent som kvällen innan pratade alla expertjournalister om Håkan Juholt som en outsider som egentligen inte var någon att räkna med utan att det verkliga valet stod mellan Mikael Damberg och Thomas Östros. Men det visade sig vara en felaktig slutsats. Så fort ordet var ute och mer eller mindre bekräftat gick hela mitt Twitterflöde bananas. Det var som om alla drog en lättnadens suck att det blev någon otippad som de inte redan visste allt om. Först visste knappt någon vem det var och till sist länkade någon till hans Wikipediasida för att man åtminstone skulle få veta hur han såg ut och då tog det fart ordentligt. Det pratades om Juholts ansiktsbehåring i form av mustaschen och ögonbrynen som ansågs buskigare än man vanligtvis ser och någon länkade till den fina slagdängan Mustaschen med Thore Callmars Orkester. Någon erkände att hon i en krönika hade tänkt skriva om det trista i att Socialdemokraterna utsåg en man född på 1940-talet till sin ledare när hon insåg att Håkan Juholt är född på 1960-talet. Efter ett tag började Twitterflödet rannsaka sig själv och konstatera att så här hade man aldrig gått med på om man hade behandlat en kvinna och hennes utseende. Eller som någon uttryckte det ungefär så här att det som hade ansetts förminskande och ovärdigt om det hade varit en kvinna blev här till ett härligt maskulint ryggkliande när det var en man.

Sedan kom någon ihåg att Håkan Juholt hade varit med i en helt galen kampanjfilm för socialdemokraterna där han kliver ut i skogen iklädd kostym, ledandes en cykel med cykelhjälmen i handen och så börjar han att extremt torrt läsa innantill från ett vikt papper vad Socialdemokraterna vill. Plötsligt kliver Alliansen i form av en skogsarbetare med röjsåg in bakom Juholt och överröstar hans torra innantilläsande av vad socialdemokraterna vill. Alla såg klippet och någon unnade sig till och med att se klippet från bakom kulisserna med samme man.

Snabbt konstaterades det också att hans namn var oregistrerat på Twitter och att han hade fimpat sin Facebooksida. Någon minut senare var Twitternamnet upptaget. Oklart av vem.

Och till sist var det Håkan Juholts dialekt som avhandlades för visst hette den kalmaritiska det där tungomålet man pratade i sydöstra hörnet av Sverige även om man egentligen kom från Oskarshamn.

Och jag kan se framför mig glädjen som utbröt på redaktionerna i Kalmar län när det stod klart att Håkan Juholt, länets egen höjdarsosse kommer bli det högsta hönset av dem alla och till på köpet statsministerkandidat. Den glädjen, vågar jag nästan lova, var minst lika stor som när Sveriges första fågel med konstaterad fågelinfluensa hittades utanför Oskarshamn. Det så Stockholmscentrerade journalistiska strålkastarljuset kommer att i några dagar att riktas mot Kalmar län och kanske, kanske, kanske betyder det här att kommunikationerna i länet kommer att förbättras både vad det gäller flyg, men framför allt vad det gäller upprustning av skruttiga E22. Eller så hoppas de förgäves.

Man kan säga vad man vill och hans ansiktsbehåring och röjsågsfilmer, men som boende i just det där sydöstra hörnet tycker jag att det känns betryggande med en ledare för Sveriges största (?) parti som med lugn i rösten kan öppna sina anföranden med orden ”Käa medbåajae! Va rolitt att så många kunde komma till detta möte denna bistra tosstasseftemidda. Vaamt välkomna allihopa!”

2 kommentarer

Filed under Politik