Det tuffaste och det senaste

Jag har köpt en ny mobiltelefon. Enligt mobiloperatören är den top-of-the-line.

I’m alive

Hej bloggen!

Jag lever och har väl hälsan, men är framför allt arg. En surpuppa helt enkelt och det bara för att jag är en sådan pensionär att jag inte klarar av när det inte blir som jag har tänkt mig.

Börja regna nu för satan!! Jag har i flera dagar gått och längtat efter att få se The Sounds på stadsfesten och så åkte jag hem istället. Åkte hem för att stora barnet hade med sig en kompis in till stan och som hon skulle sova över hos och därför inte alls var sugen på att gå på stadsfest. Åkte hem för att det såg ut att dra upp en rejält regnväder och jag hade inte kläder för sådant väder. Och så åkte jag hem för att jag i ärlighetens namn spillde vitlökssås över hela mig när jag glufsade i mig kycklingrulle som inte ens var mer än god.

Och när jag kom hem hade paviljongtaket gett upp för föttihuttionde gången.

Jag erkänner mig besegrad. Jag ger också upp. Efter att ha lagat det första, slängt det när det gått sönder igen, köpt ett nytt och sedan lagat det två gånger kastar jag in handduken. Eller åtminstone kastar paviljongtakshelvetet i soporna.

Och så sätter jag mig och surar lite mer.

Funderar på att sluta med löpning

Jag är så trött. Mycket på jobbet. Mycket hemma. Och däremellan försöker jag klämma in kanske lite för mycket träning. Jag kan ju inte bara sluta på jobbet. Och jag kan inte sluta med hemma. Men jag kan sluta med träning. Funderar på att göra det. Eller åtminstone fundamentalt ändra inställning till det. Jag orkar inte stressa för att hinna träna. Å andra sidan tror jag att träningen kanske får mig att hantera stress bättre. Den får mig i alla fall på mycket bättre humör. När jag väl gör den. Men jag kanske måste göra helom med löpningen. Sluta springa i grupp. Sluta springa med klocka. Sluta försöka klämma in ett förutbestämt antal pass i veckan. Sluta springa en viss sträcka eller ett visst tempo. Jag hatar ju att behöva stressa för att kunna passa en träningstid.

Antingen så dekar jag ned mig helt och slutar springa och så börjar jag från noll om andan skulle falla på. Eller så ändrar jag min attityd och känner mig nöjd för varje liten meter jag har förflyttat mig. Kanske börjar jag med detta redan nu. Ja, nu är det jag som låter bli att byta till träningskläder och istället går ut och drar ogräs ur det som en gång var en grönsaksodling och som sniglarna effektivt har sett till att eliminera tillsammans med svinmålla, vind och annan skit.

Funderar på att skaffa mig en ålderskris

Jag har aldrig nojat över att bli äldre. Jag har alltid välkomnat ett nytt år till livet och nästan lite förväntansfullt och nyfiket sagt hej till det. När jag var yngre var det ju inte så konstigt att man gillade att bli äldre eftersom det kom så många fördelar med det – få skåp i skolans korridor istället för böckerna i bänkar, få köra moppe, gå på 16-årsdisko, rösta, köra bil, gå på krogen och köpa billigt vin i spritbutiken. När jag sedan passerat alla de där gränserna och jag var fri att göra vad jag ville fortsatte jag att gilla att bli äldre. Jag kanske fortfarande tycker att jag peakade när jag var 26 år, men så mycket sämre har det inte blivit sedan dess. Absolut inte. Även om bakfyllorna nu för tiden sitter i minst två dagar och sovstrecken från kudden inte försvinner från ansiktet förrän någon gång efter lunch så tycker jag fortfarande att jag är i en bra ålder.

När jag fyllde 30 förklarade jag min frånvaro av ålderskris med att jag smart nog hade sett till att hänga med folk som var minst ett år äldre än jag. Det gjorde att när jag väl uppgraderades till 3.0 hade alla andra omkring mig redan gjort det minst ett år tidigare.

När jag härom året fyllde 40 år sa min kompis J till mig att det var coolt att bli förti. Att det liksom gav en lite mer pondus. Jag tror att det ligger något i det. En har ändå varit med ett tag. Jobbat lite här och var med lite vad som helst, men ändå jobbat ganska länge på några ställen och har hunnit skaffa sig erfarenhet och kunskap som ger en – just det – pondus. Men det finns en hake. Med åldern och den där pondusen kommer också att man inte tar vilken skit som helst. Orättvisor, elakheter, sexistiska kommentarer och påhopp får inte passera lika lätt som för tjugo eller tjugofem år sedan. Då kunde en ha överseende med det, tänka att den som plattade till en säkert hade rätt i sak och bara hade sovit lite för dåligt för att framföra på det på ett mjukare sätt eller att personen bara försökte vara lite rolig och att det gick kanske lite så där den här gången. Så är det inte längre.

Jag ser fortfarande mig själv som en person som inte backar för att kompromissa mig fram till lösningar så att båda parter blir nöjda – eller lika missnöjda. Jag är inte den som picks a fight. Jag gillar att ha trevligt och anstränger mig för att jag och människorna omkring mig ska ha det, men till en viss gräns. Om jag har försökt och möts av trångsynthet eller har framfört synpunkter och kommit med förbättringsförslag och det möts med ovilja till att ens vilja försöka förstå mig. Eller om jag blir behandlad som den där oerfarna och trumpna tonåringen trots att jag har fyllt mina pondusfyllda förti. Då ger jag upp. Det kan inte vara värt det. Jag vill helt enkelt inte ta någon skit. Och det borde inte den trumpne tonåringen heller göra om en inte förtjänade det.

Det här kan ju ses som något bra. Och i grunden tycker jag ju att det är det, men det är inte lättare. Man mår lite sämre och har lite mer panik och plötsligt är man där och snusar på en livskris. Frågan är ju bara om det är värt att ta klivet över gränsen och krisa till det ordentligt. Säga upp sig, sälja huset, bosätta sig på en båt eller eremitstuga mitt i sjumilaskogen, börja tatuera sig så här i den gyllene medelåldern och skaffa fränare frisyr i fränare färger. För det är väl så man gör när man ålderskrisar – skolar om sig, skiljer sig, går en keramikkurs, öppnar pensionat på Österlen och börjar med Qi gong. Eller så genomför man en svensk klassiker och springer ultralopp. Eller tar motorcykelkörkort, köper en HD, skaffar cowboyboots och odlar skägg.

Eller så traskar man på och odlar sin bitterhet och beställer tid för att klippa topparna och steker blodpudding och sover för lite.

Någonstans kanske det handlar om att ta ansvar, men ingen skit. Kanske kan det vara lite uppfriskande med en kris.

Calles löparlektion vände kanske allt

Igår ägde löparlektionen jag hade vunnit med Högby IF:s Calle Nilsson rum. Och jag hade roligt. Jobbigt var det och det märks att jag har sprungit mycket mindre sista tiden. Flåsigt och eländigt, men ändå kul. Kul att springa med lite nytt folk i omgivningar jag inte brukar springa annars. Inte för att jag pratade med så många och inte för att jag förmodligen kommer att springa där igen inom den närmaste tiden, men ibland kan det räcka med en gång för att det ska bli en kick. Nu känner jag mig sugen på att springa lite längre sammanhängande pass också och inte bara intervaller. Fick frågan när jag kom hem vad jag hade lärt mig. Det mesta kunde jag redan – i teorin – men jag lärde mig att när man lyfter benet och drar upp knäet ska man samtidigt lyfta tårna för att få en bättre fotisättning med ett kraftigare frånskjut. Det hade jag ingen aning om innan. Så det försökte jag tänka på när jag sprang igår och lyckades väl med det hela cirka noll gånger under hela passet. Men nu vet jag hur man SKA göra i alla fall. I teorin.

Fick också idag min medalj från Ölands kyrkstafett och tänkte ändå att det vore roligt att samla ihop ett nytt knippe medaljer för det här året. Och så kom jag ikväll att gå in och se på resultatet för laget Superhjältarna från kyrkstafetten. Ett av de absolut roligaste lagen och även ett av de snabbare. En bedrift att springa i superhjältedräkter som täckte ansiktet och dessutom springa så fort. Imponerande!

Superhjältarna

Säsongens gympalåtar

När jag tittar in på min blogg ser jag att det mest aktiva inlägget (nästan jämt) är det som heter Hjälp mig med låtar. Inser att det kanske är fler än jag som har samma problem med att hitta bra låtar att gympa till. Tänker därför att jag ska lägga ut mina låtlistor som hjälp eller inspiration till andra stackars satar som sliter med sina pass. Det är så jobbigt att hitta bra gympalåtar att jag bara orkar göra ett pass om året. Det medför att jag är dödligt less på min gympa när nya kalenderåret kommer. Men jag mäktar inte med att göra två per år helt enkelt. Här är mitt gympapass för 2013/2014:

1. Jag vet nåt som inte du vet – Linnéa Henriksson (puls)
2. Love Me Again – John Newman (puls)
3. Just Give Me A Reason – Pink (smidighet)
4. King – Petter och Lilla Namo (armstyrka och lite bål)
5. Soulweeper – Volbeat (mage)
6. Primadonna – Marina and The Diamonds (puls)
7. Shake, Shake, Shake – The Sounds (puls)
8. Hall of Fame – The Script (smidighet)
9. Remember the Time – Michael Jackson (benstyrka)
10. Weak – Skunk Anansie (rygg)
11. Trendy Discotheque – Pay TV (puls)
12. Applause – Lady Gaga (puls)
13. Transformer – Miss Li (puls)
14. Kärleksrevolt – Syster Sol (nedvarvning)
15. Valborg – Håkan Hellström (stretch)
16. Huset av glas – Stefan Sundström (stretch)
17. J’ai demandé à la lune – Indochine (stretch)

Men till nästa säsong ska jag verkligen försöka orka göra två pass.

Lopp och löpning är kanske inget för mig

Eller löpningen kanske kan vara det. Kanske. Men lopp – devettefan. Jag tycker ju att det är så roligt att springa lopp. Folkfesten, nervositeten (som ofta i och för sig tar sig alldeles för stora proportioner), det härliga i att få jogga runt med människor som göra samma sak som jag, känslan över att få gå i mål och få en banan och en medalj. Men stressen den är fan inte rolig. Jag vågar knappt anmäla mig till några lopp längre och allt beror på hälsan. Jag tycker att jag alltid har lite ont i halsen. Antingen så är det verkligen så att halsen är min akilleshäl och att det är där alla geggvirus som barnen drar hem sätter sig där på mig och då vill jag inte springa. Eller så är det psykiskt ont i halsen jag har har titt som tätt och då kan man fråga sig vad det beror på. Kanske är det stress. Jobbstress i kombination med vardagsstress och så lite träningsstress på det. Kanske är det prestationsångest. Och det är ju så töntigt att jag nästan inte vågar skriva om det. Prestationsångest över vaddå? Det är ju inte så att jag någonsin aspirerar på någon form av seger av de lopp jag ställer upp i. Och det spelar ju ingen roll vilken tid eller snittid jag får i loppet. Jag tävlar ju bara mot mig själv. Eller gör jag det.

Vi är några som har börjat att springa intervaller tillsammans en gång i veckan. Jag brukar vara med kanske var tredje gång på grund av ont i halsen. Det går ju mycket bättre att springa intervaller i grupp. Jag ger järnet mer och jag fullföljer samtliga planerade intervaller, men kanske är det så att jag inte kan låta bli att påverkas av snacket från vissa av dem. Jag borde verkligen bara stänga av eller lyssna och bejaka och berömma de som vill berätta om hur många gånger i veckan de tränar. Peppa dem och säga att de är duktiga och att jag är imponerad. Och det kan jag väl göra, men det slutar ju inte där. Sedan går jag här hemma och tänker på att jag borde springa oftare, borde köra mer styrka hemma och så får jag ännu mer ont i halsen. Det är som om den ångest jag tycker att deras träningshets utstrålar smittar av sig på mig. Jag får ångest för att jag inte tränar och tycker mig bara gå här hemma och bli fetare och fetare.

Jag kanske borde börja springa ensam igen och köra hela löpningsgrejen solo. Inga tider att passa. Bara sticka ut när det passar mig. Själv välja vilket pass jag ska köra eller hur långa mina intervaller ska vara. Eller bara lägga ned. Jag kanske mår bäst av att vara lat. Jag har ju ett behov av att bara sitta och glo också. Och för varje timme som jag är ute och tränar känner jag att det är en timme mindre från mina barn och en timme mindre från allt som behöver göras här hemma. Jag kanske ska sluta kvalitetsträna och istället nöja mig med om det bara blir en runda i veckan. Vänta in tiden tills barnen blir äldre och slutar dra hem elakheter från skola och fritids. Samtidigt känns det så tråkigt att sunka ned sig konditionsmässigt när jag en gång lyckades bygga upp mig till att klara att springa en halvmara. Kanske kan jag ändå hänga med på de där intervallerna och sedan köra resten själv. Och bara anmäla mig till lopp i smyg så att ingen vet om det och kan kolla in min sluttid. Kanske kan löpningen då bli bara för mig igen. Kanske försvinner den smittade ångesten. Kanske slutar min hals göra ont.

Uppdatering: Ser på mina gamla blogginlägg om träning att det här är en gammal historia som jag har ältat och ältat. Denna hals. Men också att jag tydligen läst någonstans att det oftast är psykiskt. Kanske bäst att bestämma sig för det då och sluta gnälla.

Påsk och allt vad det innebär

Påskskejt

Så var påskmiddagen, som fick kombineras med släktfödelsedagskalas för den där ungen de skar ut ur min mage för åtta år sedan, över. Mysigt var det, men det märks också att påsken var här. Med påsken kommer också folk. Till ön. Och med folk till ön kommer främmande människor som knackar på vår dörr bara för att tala om att det är lösa kor på vägen. ”Det är inte våra. Det är grannens”, säger vi. ”Ja, där är det inte en människa hemma”, säger främlingen. Vi suckar och himlar med ögonen och säger att ”de där korna brukar smita ur hagen, men att de alltid brukar komma till rätta också”. ”Men det var bara en liten kalv! Den kan ju bli påkörd av en bil och det vore ju synd”, säger främlingen. Vi suckar högre och himlar med ögonen tills bara ögonvitorna syns. ”Hallå! Vi försöker faktiskt äta påskmiddag här och har varken tid eller lust att ränna runt efter grannens kreatur. Mota in dem själv i hagen om det är så himla viktigt”, säger vi inte, men vägrar följa med ut och till slut går främlingen.

När jag och den nyblivne åttaåringen går ut för att testa födelsedagsskejtboarden syns inget kalvkadaver till i dikena och i hagen går korna med sina kalvar och ingen verkar sakna vare sig sin unge eller sin mamma. Suck och himlande.

 

De dubbla känslorna av att lämna tränarjobbet

För ett år par år sedan sa jag motvilligt ja till att träna de yngsta barnen i vår badmintonklubb. Träningen börjar klockan 18 vilket är lite för tidigt om man som jag slutar jobbet klockan 16.30, har omkring 40 minuters väg hem från jobbet och dessutom ska hinna laga mat, äta och byta till träningskläder OCH vara först på plats så att man kan släppa in de små badmintonspelarna. Men jag sa ja eftersom jag var en av tre nya tränare och det dessutom fanns en fjärde som hade varit tränare redan i omkring 130 år. Genom att vara fyra tränare skulle det inte vara några problem att vara borta vissa gånger så då gick jag med på det. Ganska snart visade det sig att de äldsta i gruppen skulle få flytta upp till en annan grupp och då följde den ena tränaren vars dotter var med i det gänget med till den gruppen. Så var vi bara tre. Plötsligt försvann den gamle tränaren. Han hade ont i en fot och så var han borta. Kvar stod jag och en pappa som tränare och så var tränarstaben halverad.

Denna träning har varit en sådan stress att hinna till, men också att genomföra för att barnen ska känna att de har roligt och känner att de blir bättre. Jag känner verkligen inte att jag har kunnat bidra med så mycket där. Jag spelade badminton som yngre, men sedan dess har poängsystemet förändrats, sättet man flyttar sig över planen och säkert en hel del annat som jag inte känner till. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man räknar poäng i dubbel sedan det nya poängsystemet infördes. Blir något av en utmaning att försöka lära ut det då.

Ikväll var det avslutning för den här terminen och barnen har varit så duktiga det här året. De har kämpat på med servar och långa returbollar och blivit så bra på det. Och tre av de äldsta tjejerna har till och med gjort tävlingsdebut i landskapsmästerskapet och haft roligt när de gjorde det. Så roligt att se. Men jag avslutade ändå kvällen med att säga upp mig som tränare. Och det var inget lätt beslut att fatta. Å ena sidan har det hela till stora delar inneburit en stress och en press som har gjort att egentligen både jag, min familj, de små badmintonspelarna och min tränarkollega har blivit lidande. Å andra sidan tycker jag att man måste hjälpas åt att få de där föreningarna runt om i Sverige att gå runt verksamhetsmässigt och då måste man hjälpa till. Halva Sverige skulle rasa om alla ideella krafter plötsligt en dag sa upp sig och vägrade träna knattar i fotboll, lära ut dramaövningar eller visa hur man forskar bakåt i sin släkt. Dessutom tycker jag att det har varit bra att jag som mamma har varit tränare eftersom det ofta är papporna som tar den rollen. Jag vill ju visa både mina egna barn och de jag tränar att både kvinnor och män kan spela badminton och både kvinnor och män kan vara tränare. Dessutom är det ju roligt att träffa alla de där barnen och lära känna dem trots att de inte går i något av mina barns klass. Det känns viktigt att ha en relation till dem och roligt att få bidra till något som de gillar att göra på sin fritid.

Jag är dessutom även gympaledare i den andra idrottsklubben på orten och jag orkar inte vara ledare över allt. Vi får nog försöka dela lite på gracerna i bygden. Tänker inte heller ställa upp som klassförälder ett år till även om det jobbet är väldigt lindrigt. Men som sagt – vi får dela på ansvaret.

Även om det känns lite blandat nu tror jag att det kommer att kännas bra i höst när badmintonträningen drar igång igen. Särskilt första gången som min sambo skjutsar till träningen och jag inte behöver stressa för att hinna iväg. Och inget är ju för evigt. Jag kanske kan göra en tränarinsats igen om några år. Kanske.

Nu går skam-Björklund på torra land

(Varför finns det uttrycket och vad betyder det? Det rimmar ju inte ens. Mer än på någon slags Dogge Latin Kings-nivå. ”Det ger honom inte rätt, att slå ned pensionärer med käpp.”)

Nåväl. Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds (FP-skolministern) senaste utspel från gårdagen. Betyg från fjärde klass. Jo, jo. Och anledningen är Sveriges fall på Pisaskalan. Och det vet vi ju alla att betyg och framför allt till de riktigt små barnen är den enda sanna lösningen på detta problem. Mer Ordnung i klassrummet är det som gäller. Bort med flummet från den svenska skolan! Alla andra länder får sätta betyg betydligt tidigare och då vill jag också det.

Jo, men det låter ju jättebra Jan. Det är bara det att vi har ju i Sverige varit liksom lite stolta över att ha en skola för alla där barn inte ska slås ut och sorteras bort från det att de är sju år gamla. Vi har satt en ära i att tidigt identifiera de elever som kan behöva lite extra tid eller stöd och då också ge dem det. Vi har ju satsat på det där med att alla ska ha en chans i samhället. Jag tror inte att piskan är den bästa moroten. Tvärtom. Det finns mycket forskning som visar att betygen är ett sätt att mäta, men det säger inte nödvändigtvis allt om kunskapsnivån. Däremot kan de vara förödande för vissa barn med högt ställda krav på sig själva. Hur många undersökningar har vi inte sett som visar att främst flickor är stressade i skolan. Vill du verkligen ge dem ytterligare en sak att stressa upp sig över och då redan från det att de är tio år gamla?

Som en här världen utvecklar sig kryper tonårsskapet allt längre ned i åldrarna och helt plötsligt är det normalt med sjuåringar som har bh-top, inte kan gå på disko utan blå ögonskugga och vägrar ha mössa fast det är tio grader kallt ute. Kanske är det bara en strävan efter att få bli vuxen och den kanske barn alltid har haft, men jag märker stor skillnad från när jag växte upp (och där lät jag som en mossig detvarbättreförrvarelse). Visst ville man vara fin när man gick på disko då också, men vi lekte fortfarande på rasterna och på vår fritid.

Jag läste om någon forskning som sa att det viktigaste för elevers kunskapsinhämtning är läraren. Mer tid med läraren och en bra relation till läraren. Så satsa på det. Ge lärarstudenterna en bra grund i inte bara ämnet de ska undervisa i utan även i hur man bygger relationer med sina elever. Fortbilda de lärare som redan finns så att de kan bli ännu bättre och känna sig inspirerade till att skapa en tillåtande och nyfiken kultur i klassrummet. Jag vågar, utan att på något sätt vara expert, lova att det kommer att ge så mycket bättre resultat i skolan. Och på köpet får man mindre stressade barn, barn med större självkänsla och en uppfattning om hur man på bästa sätt respekterar varandra i och utanför klassrummet. Inga betygsok i världen kommer att ge det resultatet.

I Aktuellts debatt mellan Jan Björklund och miljöpartiets Gustav Fridolin härom kvällen snurrade Jan runt och babblade om det fruktansvärda flummet som det innebar att ta bort betygen i de lägre åldrarna på 70- och 80-talet och hur vi sedan dess sett hur resultaten i skolan har rasat. Nu kanske det i och för sig inte är sant eftersom svenska elevers matematikkunskaper till exempel peakade i mitten av 1990-talet och då är det ju hela årskullar som har tagit sig igenom grundskolan utan att få betyg förrän på vårterminen i åttan. Men sedan rasade resultaten/kunskapen. Men jag har ändå svårt att se att det beror på att eleverna inte fick betyg. Tillbaka till debatten. Björklund gaggade på om flumskolan och Gustav Fridolin försökte få Björklund att svara på frågan varför de vill införa betyg från fyran när de så sent som för ett år sedan sänkte betygsåldern till årskurs 6 och ännu inte utvärderat det beslutet. Han fick inget svar. Fridolin försökte ett par gånger till utan framgång och kontrade till slut med att ”ni vill utvärdera barn efter fyra år i skolan, men ni vill inte utvärdera er egen skolpolitik efter åtta år.” Ridå.

Jag hoppas verkligen att Jan Björklund en dag vaknar upp och inser vilken skada hans förslag och beslut gör skolan och våra barn. Med tanke på hur litet hans parti är får karl’n orimligt mycket utrymme. Kanske är det just den sviktande opinionen som gör att han syns så mycket. Han är uppenbart desperat och han varken han eller hans parti verkar inse den skada han åsamkar partiet. Eller så hoppas jag att han inte vaknar upp och känner doften av kaffe. Sverige behöver någon annan på hans viktiga ministerpost och kanske vaknar väljarna innan Jan själv.